Personligen skulle jag vilja se någon sorts stöd (exempelvis RAÄs stöd till museijärnvägarna inom Arbetsamma museer) som tog extra hänsyn till de mer historiskt intressanta fordonen.

Precis min åsikt också! Ett stöd som kopplas till fordonet; ägarföreningen får då besked om möjligheten till bidrag om de sätter igång med renoveringen. Gör de inte det, ja då får de inget bidrag (bidraget kan alltså inte användas till nåt annat). Då lär de ju hamna under press, såväl inom som utom föreningen, kan tänkas. Icke minst om Bidragsgivaren också upplyser om att "XYJmf har sagt sig villiga att ta över vagnen då de har tid och lust (och nu också pengar) att sätta igång en revision...".

Men nu är det rätt mycket utopi beträffande detta. Det finns ju inga "öronmärkta" pengar, och vilken ska Myndigheten med stort "M" vara? Myndigheten som vågar agera på detta sätt!? (Det blir säkert gnäll om översittarfasoner o dyl från de som känner sig dåligt behandlade)... Och så är det det där med prestige. I kombination med en övertro på Framtida (Egna) Möjligheter. D v s "...den där vagnen räddade vi i Knäckebröhults grusgrop 1971, och en vacker dag får vi resurser att 1) få in den under tak och 2) sätta i gång med revisionen...". Men dessvärre är det så att denna hypotetiska framtid oftast överträffas av reell nutid. Om resurser och intresse finns en vacker dag år 2053 finns inget kvar av vagnen. Men det var ju i varje fall vår vagn!!! :-|

/ L G

Ja, det är en utopi. Visst kan vi koppla bidrag till vissa fordon osv. Men det löser inte kärnproblemet - var finns resurserna för att revidera alla dessa vagnar, både nu och i framtiden? Kan vi verkligen bevara allt vi har samlat på oss, eller är det dags att vara realistiska och dokumentera det vi inte kan ta hand om och sedan skrota det, och koncentrera oss på det vi kan ta hand nu och på sikt? Observera här att jag inte bedömmer vad som ska skrotas i brist på resurser, bara att vi måste välja.