AGJ´s många vagnar och prioriteringar (Järnvägs- och Museiföreningar)

av Per-Åke Lampemo @, Älmhult, Thursday, February 07, 2008, 21:07 (5895 dagar sedan) @ Richard Loe

Personligen skulle jag vilja se någon sorts stöd (exempelvis RAÄs stöd till museijärnvägarna inom Arbetsamma museer) som tog extra hänsyn till de mer historiskt intressanta fordonen.


Precis min åsikt också! Ett stöd som kopplas till fordonet; ägarföreningen får då besked om möjligheten till bidrag om de sätter igång med renoveringen. Gör de inte det, ja då får de inget bidrag (bidraget kan alltså inte användas till nåt annat). Då lär de ju hamna under press, såväl inom som utom föreningen, kan tänkas. Icke minst om Bidragsgivaren också upplyser om att "XYJmf har sagt sig villiga att ta över vagnen då de har tid och lust (och nu också pengar) att sätta igång en revision...".

Men nu är det rätt mycket utopi beträffande detta. Det finns ju inga "öronmärkta" pengar, och vilken ska Myndigheten med stort "M" vara? Myndigheten som vågar agera på detta sätt!? (Det blir säkert gnäll om översittarfasoner o dyl från de som känner sig dåligt behandlade)... Och så är det det där med prestige. I kombination med en övertro på Framtida (Egna) Möjligheter. D v s "...den där vagnen räddade vi i Knäckebröhults grusgrop 1971, och en vacker dag får vi resurser att 1) få in den under tak och 2) sätta i gång med revisionen...". Men dessvärre är det så att denna hypotetiska framtid oftast överträffas av reell nutid. Om resurser och intresse finns en vacker dag år 2053 finns inget kvar av vagnen. Men det var ju i varje fall vår vagn!!! :-|

/ L G

Ja, det är en utopi. Visst kan vi koppla bidrag till vissa fordon osv. Men det löser inte kärnproblemet - var finns resurserna för att revidera alla dessa vagnar, både nu och i framtiden? Kan vi verkligen bevara allt vi har samlat på oss, eller är det dags att vara realistiska och dokumentera det vi inte kan ta hand om och sedan skrota det, och koncentrera oss på det vi kan ta hand nu och på sikt? Observera här att jag inte bedömmer vad som ska skrotas i brist på resurser, bara att vi måste välja.

Att man måste ha resurser för att för att hålla ett större antal vagnar i skick/trafikdugliga håller jag också med om.

Vad gäller AGJ har denna förening haft problem genom åren med förvaltningen av alla sina olika mer eller mindre unika vagnar. Man har varit duktig att samla på sig men bitvis som sagt dålig på att förvalta.

För AGJ´s del var väl tanken med ett antal av de insamlade vagnarna att ha dessa som reservdelar. Allt för att även i framtiden kunna få tillgång till exempelvis bromsutrustning, hjul, fjädrar eller draginrättningar m.m till smalspåriga vagnar. Man kan nu se att många 891-föreningar lider brist på just dessa reservdelar.

När AGJ fick ekonomiska möjligheter till att färdigställa den nya lokverkstaden började det äntligen gå åt rätt håll.

AGJ hade sedan början på 1990-talet haft planer på sin nya verkstad. Nybygget gick dock trögt. Ekonomin var ansträngd viljan att lägga ut en del av jobben på entreprenad var därför inte direkt stor.

När man äntligen fick möjligheten år 2002 så tog man därför chansen. Några år senare stod så denna nya verkstad färdig.

När sedan AGJ fick en förfrågan om kabelplogning några år senare öppnade sig andra möjligheter då AGJ skulle få en bra slant. Nu kunde man även få en lösning på bevarandeproblemen vad gällde AGJ´s många vagnar på Ödegärdet.

Dåvarande styrelse beslöt att satsa på detta för att äntligen komma till rätta med ett långsiktigt bevarande. Det bildades en projektgrupp, offerter togs in bidrag från RAÄ söktes och beviljades m.m. En ny större vagnhall var inom räckhåll. Likt GHJ skulle AGJ bygga en vagnhall som skyddade de mest unika vagnar som då stod under bar himmel.

Tyvärr revs beslutet helt upp av den nytillträda styrelsen år 2005. Man prioriterade helt om sina resurser till att bland annat helt färdigställa verkstaden.
Rätt eller fel kan man så här i efterhand fråga sig. Inriktningen vid AGJ för övrigt har sedan år 2005 ändrats radikalt i många avseenden enligt min mening.

Då AGJ inte längre kan ta hand om sina många fordon på ett vettigt sätt är väl försäljning till andra museijärnvägar det enda sättet att bevara?
Detta till andra svenska museijärnvägars stora lycka.
Personligen tycker jag det är synd att nu AGJ stora bredd vad gäller svenska 891-fordon skingras för vinden. Vi hade faktiskt chansen att bygga en större vagnhall och därmed bevara unika vagnar på ett långsiktigt vid 2004 års utgång.

Mvh P-Å Lampemo f.d AGJ styrelseledamot


Hela tråden: