Inspektör F. tycks ha besvarat någon underremiss från branschorganisationen
Svenska Järnvägsföreningen (= dagens Tågoperatörerna/Järnvägsentreprenörerna). Än 1958 var ju SJ sektormyndighet: "Väg och Vattens" kvarvarande roll är oklar (F. hörde ju dit).

F. var civilingenjör (1936 års järnvägsmatrikel). Nog mekanist, kommit till tågdriften bl a via välkända Nohab. Så gått elva år som kombinerad ban- och maskiningenjör vid KVBJ: Maskinavdelningen (med verkstad) ansågs ju mest kvalificerad, banunderhållet än mest tungt handarbete. 1935 blev han tc vid "ångbanan" L&HJ - inget motorfordon på spår, men sedan sju år bussägare - körde bl a direkt Landskrona-Glumslöv-Helsingborg.

I vart fall all ordinarie privatbanepersonal skulle övertas av SJ - 1939 års trafikpolitik.
Vissa högre chefer - t ex F. - fick dock andra lösningar. VoV inspektionsroll krympte förstås:
Dåtida SJ ju "självinspekterande", som Försvaret. Som minst fanns bara EN järnvägsinspektör, Einar Avander (Från SSnJ). VoV också blivit Vägverket. A. sägs då haft mest jobb med SL spårtrafik.

Vid omregleringen 1988 skapades en utökad Järnvägsinspektion, efter mönster från den brittiska: Även denna övervintrad efter allmänförstatligandet 1948. Den svenska återinsatte regionala inspektörer, med tanke på lokalkännedom: De mest möjligt vara generalister, men också specialister på något område - för att kunna stötta varann: T ex var en av dem fullt elsäkerhetskunnig.

Inspektörstjänsterna centraliserades dock till sist till det fysiska huvudkontoret Borlänge.
Och Järnvägsinspektionen uppgick i Transportstyrelsen.