Det var med viss avsikt som jag skrev ”vid upprustningen” utan att ange ett årtal. Skälet är att jag inte är helt övertygad om när den upprustningen gjordes även om många har hävdat att det var vid slutet av 40-talet/början av 50-talet. Kanske var det då, kanske var det i samband med elektrifieringen vid 30-talets mitt, jag är osäker.

Klart är att i samband med elektrifieringen (eller i nära tid efter) så förlängdes spår 2 i Malmköping från ursprungliga ca 250 meter till ca 400 meter. Varför gjorde man nu det på en bana som hade ganska korta tåg om inte avsikten var att (i nödfall) kunna omleda längre tåg. Det ligger då nära till hands att se linjen från Stålboga till Skebokvarn som en omledningssträcka till VSB mellan Södertälje och Skebokvarn.

Man kan ju se flera skäl till att den 23 km långa linjen från Stålboga till Skebokvarn elektrifierades trots att trafikuppgiften inte var så stor:
• Driftkostnadsbesparing genom att man kunde avveckla/reducera maskintjänst i Malmköping och Katrineholm. Elektrifieringen krävde dessutom inga nya omformarstationer utan det räckte med de befintliga i Södertälje och Sköldinge.
• Elektrifieringen gav en möjlighet till alternativmatning av elektrifieringen mellan Södertälje och Eskilstuna som ju slutade i Eskilstuna (TGOJ hade ju ångdrift) och som ju enkelmatades från Södertälje omformarstation.
• Det gav en möjlighet till omledning av trafik på Västra Stambanan, men för att det skulle vara intressant borde ju linjen ha en standard som medgav en hygglig axellast.
Men som sagt – detta är bara en teori.
Christer L