I början av 1940-talet började SJ intressera sig för signalsäkerhetsanläggningarna på sträckan Uddevalla - Herrljunga. I handlingar från Bantekniska byråns signalavdelning finns en del information (diarienummer Bbrsi 332/41 och 337/41):

I januari 1942 uppger baningenjören 25 bansektionen att Lilleskog har förregling endast för obevakad körning. Växel 2 (vid infarten från Herrljunga) är centralt ställbar från en ställbock mittför stationshuset och förreglingsbar (låsbar) med en likaledes mekanisk förreglingsledning från en ställbock i närhet av växelställbocken.

På [link=https://ekeving.se/r/siEJ/K-M/Jvm1184_J2_-1563.jpg]ritningen från 1923, som Järnvägsmuseet skannat in, [/link] finns en ställbock (7) mittför avträdet; utsnitt ur ritningen:
[img]https://ekeving.se/r/siEJ/K-M/Jvm1184_J2_-1563a.jpg[/img]
Från ställbocken går en mekanisk ledning till växeln. Kanske representerar siffran 7 på ritningen båda ställbockarna? Eller fanns det 1923 endast en "förreglingsställbock"? Att enbart ha mekanisk omläggning utan låsning ("förregling" ) sågs däremot nog inte som tillräckligt säkert.

Det är förvånande att järnvägen inte satsat på en semafor utanför växel 2. En sådan signal hade inte krävt någon ytterligare ställbock eller mekanisk ledning - växel 2 hade kunnat förreglas i signalledningen. Men man tyckte väl att det fungerade tillräckligt bra med befintlig signal vid stationshuet.

Centrallåset hade en K16- och en K14-nyckel för obevakad körning. Vidare fanns det fyra K1-nycklar, troligen för att låsa växlar i varje fall när stationen var obevakad. Centrallåset var av ungefär samma konstruktion som de på banan Ulricehamn - Jönköping. Baningenjören trodde ställbockarna var tillverkade av Jüdel eller ÅSSA.

I juni 1942 har Bantekniska byråns signalavdelning tagit ställning till vad som bör åtgärdas, vilket kanske inte är så mycket, men skriver i varje fall att "Befintlig ljussignal av hemmagjord typ torde dock böra utbytas". Så antagligen tyckte man befintliga anordningar för växel 2 kunde vara kvar. Växel 1 behövde ju ingen centralomläggning eftersom den var placerad alldeles invid stationshuset. Och obevakad körning var redan möjlig.

I december 1942 påpekar distriktschefen att ställbock finns (det var väl snarare två ställbockar?) och att anordningarna för de nya ljussignalerna bör vara anpassade till 25 Hz (som ännu några år levererades från Trollhätte kraftverk innan man helt gick över till 50 Hz).

Sedan tycks SJ ändå ha gått in för lite mer omfattande åtgärder, och 1944 besiktigades en ny anläggning med vevapparat från ÅSSA, två centralt och lokalt omläggbara växlar samt två infartsljussignaler.