Samma typ av trefassystem, med en fas jordad och de övriga två på var sin kontaktledning ovanför varandra, användes på de första elektrifierade järnvägarna i Italien. Loken var försedda med släpringade asynkronmotorer. Nackdelen med systemet, förutom den komplicerade kontaktledningen, var att asynkronmotorerna bara arbetade effektivt vid en enda förutbestämd hastighet. Under acceleration eller vid sänkt hastighet fick man bränna upp mycket energi i rotormotståndet. Systemet fungerade följaktligen bra på raka linjer i slättland där man kunde köra för fullt hela tiden och slapp större stigningar, men inte gärna i oländiga trakter.