Markering av framände på ellok och motorvagnar (Järnväg allmänt)

av Ulf Pålsson @, Stockholm, tisdag, december 11, 2018, 19:08 (1019 dagar sedan) @ Anders_W

Men när kom "slickepinnarna"?

När ellok och motorvagnar infördes i Sverige på 1910-talet uppstod ett behov att under dagtid kunna märka ut vilken av ändarna som var framänden. (För ånglok har traditionellt skorstenen ansetts vara framändesmarkering.)

1914 infördes framändesmarkering i trafikreglerna (Sio) genom ”två utstående blå och gula flaggor, fästade en på vardera långsidan av lokomotivet eller motorvagnen”.

1923 slopades flaggorna och ersattes av skärmar som vardera bestod av två runda skivor, ställda i kors på en i princip lodrät axel och försedda med vågräta röda och vita ränder. (En orsak till ändringen till "slickepinnar" lär ha varit att norska lokförare på Ofotbanen vägrade att köra lok med blå-gula flaggor -- det var ju trots allt bara 18 år efter unionsupplösningen...)

1941 ändrades i trafikreglerna (Säo) färgställningen till röda och gula ränder. Ändringen påbörjades, enligt ett cirkulär, under 1940. (Färgändringen från rött och vitt till rött och gult genomfördes på många signalmedel: semaforvingar, slusignalskärmar, slutsignallyktor, röda bansignaltavlor, växel- och spårspärrklot, hinderpålar, huvudsignaltavlor, röda bansignaltavlor och bomsignalskärmar.)

1947 infördes benämningen framändeskärmar i trafikreglerna (Säo).

Från 1951 användes inte framändeskärmar på motorvagns- och rälsbusståg med fasta slutsignallyktor. (T.ex. nya rälsbussgenerationen, Xoa4 m.fl.)

Under 1960-talet förekom att några nya loktyper försågs med markeringar bestående av i lokets hörn målade röd-gul-randiga fält, i stället för skärmar. Detta beskrevs dock inte i trafikreglerna (säo).

1973 slopades framändeskärmarna vid SJ, liksom de ersättande markeringarna. I stället skulle nu nattsignalprincipen användas också under dagtid, och den innebar att bakänden utmärks med tänt rött sken. (Denna regel gäller ännu för lok.)

= = = =
Fram till 1959 skulle som dagsignal användas framändeskärmar på lok (andra än ånglok) och på motorvagnar och rälsbussar (som inte hade fasta slutsignallyktor), förutom vid växling, också i tåg. Framändeskärmarna skulle vara ”så anbragta, att de äro synliga för föraren, då han uppehåller sig i den ände av loket där skärmarna äro placerade” (formulering från 1929). 1914–1923 gällde motsvarande de blå-gula flaggor som föregick framändeskärmarna.

Det är oklart vad denna regel om placering i tåg egentligen syftade till. En strikt tillämpning torde ha krävt att framändeskärmarna (före 1923: de blå-gula flaggorna) skulle flyttas så att de alltid befann sig längst fram i ett tåg (vilket ju krävde att det fanns hållare för skärmarna i båda ändar av loket).

I tåg som bestod av två verksamma rälsbussar (en s.k. tvillingbuss) var det dock tillåtet att från 1941 låta ”skärmarna vara placerade i bakre änden av den främre bussen; den andra bussen skall ej ha framändeskärmar” (formulering från 1947). Det är oklart vad som ligger bakom detta undantag. (Hade rälsbussen hållare bara i ena änden? Hur gjorde man då vid "enkelbuss"?)

1959 slopades alla regler om framändeskärmar i tåg. Det innebar att skärmarna hade betydelse bara vid växling och att de inte längre behövde flyttas, och därmed kunde skärmarna fixeras i ena änden av ett lok. 1959 års ändring innebar också att det blev möjligt att ersätta skärmarna med en målad markering, se ovan.
/up


Hela tråden:

 

powered by my little forum