Tvåaxlig boggispårvagn. Försök med fast mittaxel (Järnväg allmänt)

av Leif B , lördag, juni 15, 2019, 12:17 (224 dagar sedan) @ Gunnar Ekeving

Sådana vagnar var någorlunda vanliga i Belgien. Enligt Frits van der Gragts bok "Moderne trams" var gångegenskaperna dåliga och slitaget stort. Spårvägen i Bryssel försåg därför sina vagnar med en tredje styrande axel. Det rikstäckande spårvägsbolaget SNCV/NMVB hade 30 tvåaxliga boggivagnar som ursprungligen var beställda av spårvägen i Odessa, men som istället 1926 sattes i trafik på regionallinjerna kring Antwerpen. Urspåringsfrekvensen var hög, så 1930-31 fick de en tredje axel för att styra boggierna. Detta blev heller inte helt bra, så 1935 beslöt man att sätta vagnarna på konventionella boggier.

De enaxliga boggierna var på alla sådana spårvagnar förbundna med länkarmar som skulle styra boggierna. Dessa boggier benämndes ofta Bissel-boggier, och var väl en variant av Bissel-boggier på lokomotiv [Wikipedia].

Intressant! Jag har inte min SNCV-bok tillgänglig men de lär ha haft en "express-spårvagn" med enaxliga boggier som dock hade den tråkiga ovanan (för en expresspårvagn) att spåra ur då och då i hög fart. För att få rätsida på den satte man in en fast(!!) tredje axel mitt under vagnen. Det fungerade tydligen just så dåligt som man kan förvänta sig och den fortsatte att spåra ur. Då begränsade man hastigheten genom att sätta en klack på kontrollerlocket så att veven inte kunde vridas till shuntlägena! Något snopet för en expresspårvagn att få sänkt sth ...

Båda lösningarna tyder på att den tekniska kompetensen var begränsad i aktuell SNCV-verkstad. Standardlösningen om man vill koppla ur shuntlägena är annars att koppla ur kabeln till shuntmotståndet i kontrollern och isolera kabeln. Sånt har tidvis gällt även för svenska spårvagnar när trafikbolaget tyckt att förarna alltför flagrant och regelbundet överskridit sth på känsliga sträckor. Att sätta en fast axel mitt under vagnen ger en fast vridpunkt för vagnen att rotera runt på rakspår, vilket bör ha förstärkt vagnens slingrande/vinglande gång på rakspår. I kurvor tvingar det ut vagnens mitt längre ut i ytterkurvan och därmed även vagnens ändra vilket i sin tur bör tvinga ytteraxlarna att ställa sig snett i spåret vilket bör försämrat gångegenskaperna och ökat slitaget på både hjul och räl.

SJ handbok hos Norrbottens järnvägsmuseum

Om jag inte minns fel har det även funnits järnvägsvagnar med enaxliga boggier

Du missade väl inte "-RB-":s inlägg om MAN-bussen? Det var en nyhet för mig att de hade enaxliga boggier och ännu intressantare att MAN-bussarna ska ha haft bättre gångegenskaper än de tvåaxliga Uerdingen-rälsbussarna. (Mne någonstans måste man ju hamna i en definitionsdiskussion om vad som är en länkaxel och vad som är en enaxliga boggi, antar jag.)