Rött blinkande sken var mycket vanligt eftersom man på det viset sparade gas, dessutom blev signalen mer synlig. När signalen ställdes om för att visa grönt sken förbikopplades vanligen klippventilen på mekanisk väg. Men det fanns järnvägsbolag som lät signalen blinka även när "kör" visades med en vinge. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gillade inte riktigt detta, men måste väl medge att risken för förväxling med försignaler var minimal eftersom huvudsignalerna i allmänhet var mycket högre. I en del fall fortsatte den gröna huvudsignalblinken långt efter förstatligandet.

Att visa blinkande grönt var med hänsyn till gasförbrukningen särskilt angeläget vid lastplatser och vid tidvis obevakade stationer. Omkring 1920 blev det tillåtet att låta signaler normalt visa "kör" vid lastplatser, liksom att visa "kör" i båda riktningar på obevakade stationer. Och det var inte enbart enskilda järnvägar som var oroade över den ökade gasförbrukningen; så här skrev signalingenjör Ivar Larsson vid SJ:s tredje distrikt:

Gasförbrukningen var inte enbart en kostnadsfråga; det var också ett tungt arbete med gastuberna.