Såvitt jag uppfattat det körde man som bandispositioner på i varje fall Norrmon- Lövstabruk. "Bandisp" begärdes från tkl i Gimo. Sedan hade man tillgång till bantelefon i en bruket tillhörig byggnad invid slutpunkten i Lövstabruk (denna finns fortfarande [?] kvar). Om det var på samma sätt under alla år är svårt att säga. Från början hade man ju stora planer för denna bana, inkl persontrafik, varför "stationshus" byggdes i Gräsbo och Finnsjön. Dessa behöll järnvägen som "vaktstugor" även sedan planerna ändrats/ dragits ned varför det inte är omöjligt att dessa åtminstone inledningsvis också hade bantelefoner.

Trafik kördes ju inte bara till ändpunkten utanför Lövstabruk, utan även till de mellanliggande trafikplatserna. Under de allra första åren var dessutom gruvorna i Rörberg och Vigelsbo i gång, men då var inte banan färdig(?)byggd till Lövstabruk. Hur som helst borde det varit opraktiskt att t ex under krigsårens högtrafik endast kunna trafikera denna långa bana med ett "tåg" i taget. Man kanske kunde tillämpa nån sorts "samråd" vilket medgav flera fordonsrörelser samtidigt, med eller utan bantelefoner att samråda i?

/ L G