Såvitt jag uppfattat det körde man som bandispositioner på i varje fall Norrmon- Lövstabruk. "Bandisp" begärdes från tkl i Gimo. Sedan hade man tillgång till bantelefon i en bruket tillhörig byggnad invid slutpunkten i Lövstabruk...

.....

Hur som helst borde det varit opraktiskt att t ex under krigsårens högtrafik endast kunna trafikera denna långa bana med ett "tåg" i taget. Man kanske kunde tillämpa nån sorts "samråd" vilket medgav flera fordonsrörelser samtidigt, med eller utan bantelefoner att samråda i?

Säkert gick man som vut Gimo <> Norrmon (Denna var linjeplats med dagens term). Där "låsa in sig" och frige linjespåret - färden till Lövsta tog ju ett par timmar.

För längre godsspår kunde särskild trafikeringsinstruktion finnas (´Bispårsdrift´, ett
slags föregångare till dagens vutbanor, system S). Särskilt om flerfordonsdrift behövde regleras. Normal rörelseform var dock växling, som för t ex MÖJ-sträckan Skänninge-Vallsberg.
Instruktionen stå i något officiellt dokument, normalt linjeboken. Vid enkla förhållanden kunde Säo och Växlingsinstruktionens allmänna regler gälla utan komplettering och då stod inget
i linjeboken. T ex för VB grusgropsspår Birkekärr-Fallingeberg. Det nämns heller inte i TÖJ linjebok. Däremot i ett specialfall i dess tdtbok.