Vilken inverkan har den låga banfrekvensen (i kontaktledningen) på elektrolokens prestanda när man använder växelströmskommutatormotorer?

Såvitt jag har förstått rätt alstrar en växelströmskommutatormotor ett vridmoment som pulserar med dubbla banfrekvensen. Jag tycker mig ha sett kraftigt vibrerande Dm3-lok när det begav sig. Vilken inverkan hade denna kraftpulsation jämfört med elektrolok med likströmsmotorer och konstant vridmoment?

Nu ett avsteg från koppelstångslok:

Det är intressant att läsa om tidigt utförda elektrolok med synnerligen stor dragkraft. Ett gott exempel finner man i skriften "The Great Northern Railway Electrification" (Westinghouse, special publication 1857, september 1929) som på sidorna 14-21 beskriver ett omformarlok med synkronmotor och likströmsgenerator i omformaraggregatet samt likströmsbanmotorer enligt system Ward Leonard. Loket hade axelföljd 1-Do-1 med ca 128 ton på drivaxlarna. Tekniska data anger "Maximum starting effort based on 50% adhesion" till 141500 lb således ca 629 kN. Loken gick såvitt jag har förstått multipelkopplade med två lok och banan är av typ "uppförsbacke-tunnel-nedförsbacke". Timeffekten uppges till 2165 hk således endast ca 1592 kW. Det gick framåt men snabbt gick det inte eftersom Sth uppges till 45 mph, således ca 72 km/h. I inledningen sägs det bl.a. att "It was necessary to provide a locomotive which would be able to exert its rated tractive effort while remaining stationary without injury to the equipment...". System Ward Leonard har ju den stora fördelen att dragkraften (=motorströmmen) kan varieras utan nämnvärda förluster (i motsats till likströmslok med reostatpådrag). Vilka praktiska erfarenheter kan man tänkas ha haft av dessa synnerligen sega men tunga maskiner? Omformarloken blev ju en parentes, trots sina uppenbara fördelar.