Järnvägsdokument - vem sparar digitalt (Järnvägs- och Museiföreningar)

av Stefan Skoglund, Tuesday, October 08, 2019, 15:57 (1655 dagar sedan) @ Anders Sandgren

Digitaliseringen är ett framtida problem då mycket av den information vi får idag är av flyktig typ. Det finns en risk att denna tid i någon framtid blir som andra historiska tider som saknade skriftspråk och där man får analysera föremål som krukskärvor, benbitar och ibland sopor för att skapa sig en bild.
Vi har idag websidor med mycket information inom vår bransch. Dessa kommer med största sannolikhet att förvinna när innehavaren tröttnar eller försvinner. Förvisso fanns det historiskt mycket dokumentation som var flyktig som griffeltavlor och anslagstavlor med meddelanden som idag hade varit intressant läsning men mycket annat finns ändå kvar. Hur man gör för att spara tidtabeller, utsättningslistor mm är ett svårt kapitel men en del borde gå att göra.
Ett annat problem är nutida foton som tas i stor mängd och sedan i bästa fall lagras i någon molntjänst (eller motsvarande). Men när innehavaren försvinner och kontot stängs så raderas filerna. Den moderna enkelheten att ta oändligt mycket bilder gör ju det inte lättare att prioritera vad som kan och bör sparas. Glasplåtar, diabilder, film och kopior är här säkrare då det trots allt krävs någon form av ansträngning för att förstöra dem.
En fd kollega scannade familjebilderna till en hårddisk och gjorde sig av med originalen. Sedan ramlade hårddisken i golvet och där försvann alltihop. Så kan det också gå men det drabbade nog mest honom och hans familj. Men mer omfattande saker har ju hänt, t.ex när SF's arkiv i Vinterviken brann 1941 och många filmer försvann eller när Slottet Tre kronor brann 1697 med många förstörda böcker som resultat. Djävulsbibeln räddades genom att kastas ut genom ett fönster och blev både skadad själv även skadade en åskådare som fick den på sig. Den väger 75kg. Den är numera digitaliserad förutom den eller de sidor som förstördes 1697.

Förvisso kan man hoppas på att mycket av den information som finns på nätet på något sätt fångas upp av museets arkiv men det är inte lätt. Lagringsutrymme är inte gratis och det gäller att hela tiden uppgradera och kopiera så att innehållet är läsbart.
Jag har disketter (8", 5 1/4" och 3 1/2") med dokument i allehanda format (Alfaedit, Alfaword, Wordstar, Word perfect etc) som jag idag inte kan läsa. Jag har dessutom några meter pappersremsor...

Vad beträffar remsorna:
det finns personer och verksamheter i Stockholm eller i närheten som kan läsa remsorna.
Dokumentfilerna kan vara svårare om det är programegna format där det saknas existerande verktyg för att konvertera dem.

De som har äldre DEC maskiner där program läses in från remsa har erfarenheten att remsorna så länge som de klarar sig från fukt så klarar de sig länge. Samma sak med äldre halvtumsband där tillverkaren hittade rätt i hur bandet gjordes.
Miss i specifikationen av limmet - då håller bandet 15 år högst....


Hela tråden: