När bangården var intakt gick det väl att ta in tåg från Stockholm på alla spår (1-5 plattformsspår och i af några av godstågsspåren 6-8). Jag har en känsla av att tågen togs in på spår 5 om de skulle vända mot Norrtälje, medan tågen mot Stockholm avgick från spår 2. Byte till och från Hallstavik respektive Faringe gjordes över plattform om det inte var genomgående vagnar.

Nja, låsta infartstågvägar (som medgav körsignal i infartssignalen) fanns från Stockholmshållet till spår 2, 5 och 7/8, samt från Norrtäljehållet till spår 3, 4 och 7/8. Se den här ritningen hos ekeving.se .

Från Hallstavikshållet var det bara de två yttersta växlarna som kontrollerades i infartssignalen, vilket innebar att tåg kunde tas in för körsignal till spår 3, 4 och 5.

Från Uppsalahållet kontrollerades inga växlar i infartssignalen. Därmed kunde det ställas till "kör" till de spår dit växlarna kunde leda: spå 1, 2, 3 och 4.

Inga utfartstågvägar fanns i ställverket, vilket innebar att tåg kunde avgå från de spår från vilka det fanns spår- och växelförbindelser:
-- Mot Stockholm och Norrtälje: från spår 1 - 7.
-- Mot Hallstavik: från spår 1 - 8.
-- Mot Uppsala: från spår 1 - 4.

Det var förstås möjligt att ta in tåg till alla de spår som man kunde köra ut ifrån, om man använde sig av handsignalering för stoppsignalpassage, enligt 1959 års säo § 52:2.

(Jag är dock tveksam till om spår 1, 6 och 8 räknades som tågspår.)
/up