Det är riktigt att slipersklotsarna var gjorda av ek, åtminstone från början. De skulle enligt 1915 års banlära läggas in som motstånd mot rälernas vältningstendens (och säkert också mot deras tendens att glida utåt för ökad spårvidd) i kurvor med upp till 900 m radie. Vid små kurvradier klotsade man på varje sliper mot ytterrälen. Även innerrälen klotsades, dock glesare. I större kurvradier hade man glesare med klots, allt enligt noggrant givna regler. Det är naturligtvis möjligt, att man ställvis bestämde att klotsa mer än vad normerna sade. Praktiskt betingade uppfattningar fick sannolikt spela in. Kanske har man rentav lagt klots i rakspår ibland, även om det inte angavs i reglerna.
I och med att underläggsplattor blev vanliga i spikspåren bortföll successivt behovet av kurvklotsning.
Man kan naturligtvis diskutera sambandet mellan slipersavstånd och behov av kurvklotsning. Jag vill ändå påstå, att det inte spelat någon roll. Slipersavståndet och dess samband med rälsvikten har rimligen varit en fråga för spårets bärighet, även om man med tiden minskade slipersavståndet i kurvor med liten radie i syfte att öka spårets sidostabilitet.
Sven B

Som flera har skrivit här i tråden så gjordes den här stödklotsningen framför allt i kurvspår. Men vad kan då ha varit orsaken till att man använt dessa ekklotsar i just den nedre bilden från Geografiska polcirkeln? Spåret är som synes ett rakspår där rälsbussen har stannat. Hur länge fortsatte man med den här spårbyggnadstekniken?