En annan ovanlig lokkoppling var jag med om 19 december 1962. Då bestod lokkopplingen av Mg 612+Dk 541 som drog tåg 3124 (avg Göteborg C 14.30). I övrigt bestod tåget av tre boggipersonvagnar och tre godsvagnar. Båda loken var bemannade. Accelerationen var god och trots stopp vid flera stationer och hållplatser var tåget i rätt tid i Alingsås där jag klev av.
Då var sth mellan G och A 90 km/h så Mg-lokets lägre hastighet kompenserades av högre acceleration. Tyvärr har jag inga bilder på denna tågsammansättning.

Hade Mg:n ATC?

/Det var enklare förr

Det var många fordon som saknade ATC innan detta infördes. Ungefär alla. Därför ser vi ofta gamla bildserier på olyckor som i princip upphört nu, men var väldigt vanliga in på 1980-talet.

Vad jag menade var att på den tiden det inte fanns ATC, så var det sällan någon svårighet för ett lok med sth 80 att hålla tiden med ett tåg med sth 90. Naturligtvis skilde de mellan olika lokförare, olika banförvaltningar, olika länder och olika förvaltningar. I Frankrike hade loken tidigt färdskrivare som kontrollerades och förarna straffades om de hade överskridit sth. När jag jobbade på RhB i Schweiz i slutet på 80-talet så tog föraren ur och signerade färdskrivarremsan och la den i ett fack på lokstationen efter varje resa. Lokledningen tog sedan stickprov löpande. Man hade markerat sth på genomskinlig platsremsa för resp linje. Genom att lägga den ovanpå färdskrivarremsan såg man direkt om föraren gjort några större övertramp.

Å andra sida, i England på ånglokstiden hade man i stort sett inte begreppet sth utan lokföraren förväntades ha den erfarenhet och omdöme för att avgöra vilken hastighet hans maskin och banan tillät och anpassa körningen efter det.

Nej, det där är fel. Alla brittiska banor hade en största tillåten hastighet, som sattes av bolagets (senare BR regionens) chef för banavdelningen och som avgjordes av banans underbyggnad, spårläge och spårgeometri i kurvor, stigningar osv. Högsta tillåten hastighet på huvudbanorna under ånglokstiden var 145 km/t (även om man i flertalet fall körde fortare än så). Det fanns också hastighetsbegränsningar vid alla stationer och mötesplatser. Olika tågtyper (då särskilt godståg) hade också en största tillåten hastighet som byggde på bromstal. Lokförare förväntades hålla sig inom angivna tillåtna största hastigheter men kunde inom dessa ramar använda eget omdöme avseende tågets framförande. I praktiken så var det banan och trafiken som satte gräns för hur fort man körde snarare än loket. Dock så brukade man inte hålla mer än 120 km/t med tvåcylindriga ånglok, då gången blev allt för obekväm jämfört med tre- och fyrcylindriga ånglok.