EJ-Banvakterna hölls hårt i tukt och förmaning i till äfventyrs uppkommet fall. Löneavdrag var det vanligaste vid bestraffning. I allvarligare fall deporterad till annat ställe kanske då även degraderad till stationskarl. Och förstås afsked.

De vanligaste orsakerna till trassel var kröken och fiffel med bokföringen. Lönerna. Lönen i kontanter var så låg att de knappt klarade sig.

De flesta banvakter hade dessa jobb som en sort pensioneringsplats. De var rallare som när de började bli äldre sökte platsen på banan de byggt, när det var dags att sätta bo.
Det var ett relativt fritt jobb på ett sätt, om du skötte dina göranden så sprang inte banmästare och ledning benen av sig för att se vad du gjorde och inte gjorde. Revision varje kvartal. Lönen var till stor del självhushållning, med liten ladugård och jordlott. Det var meningen att du sjäälv skulle ha några grisar, höns óch odla vad du behövde på den lila åkern. Fruktträd och bärbuskar.
Som banvakt hade du tillgång till gratis läkarvård av bolagsläkaren, men sällan någon egentlig pension.
Arbetsmässigt var du rätt bunden till stuga och bandelen. Det var väl därför det var bra med kids, de kunde ta hand om en del lättare arbeten tillsamans med frugan när det knep. Var du krasslig någon/några dagfar så så klarade familjen av trafikjobbet. Frugan var även hon ofta anställd med en mindre slant som ersättning. Hon hade hand om ev postbefordran, och var grindvakt för en handfull kronor.
Det tyngsta var utan tvekan själva banarbetet och dess avsyning. Före första tåget på morgonen var det bara att knoga iväg på dressinen. Sedan slipersbyten och åter slipersbyten om dagarne.
Cirka 5 procent (par tre hundra)av slipersbeståndet byttes per år. Mitt i vintern blev det inte mycket gjort med snö och tjäle, så det var säkert en handfull om dagen i snitt annars. På vintern var säkert handräckning till övrig jv-tjänst påbjuden, spårrensning, vedhuggning eller annat kul. Men som sagt, en lugn och avslappnad tillvaro jämfört med att som rallare förhand gräva diken i klibblera hela dagarna...