Man skall också betänka att sträckornas längd ökade med åren. Från början var sträckan ca 3 km, men mot slutet kunde det vara upptill 15 km långa.
Vid en tre km lång sträcka kunde banvakten sköta allt själv, men vid 15 km långa sträckor hinner han inte med allt.

Man kan notera också att sträcklängderna varierade beroende på
hur spåret ser ut. Banvakten i Humlebo hade en relativ kort sträcka
men istället var det MÅNGA kurvor med tillhörande extra-arbete (klotsning tex).

Banvakten i söder (Brobacka) hade en längre sträcka med betydligt färre kurvor.

Banvakterna arbetade sällan helt själva på sina sträckor. Såväl vid SRJ som VGJ fanns det extra banvakter, vilka inte var fast anställda men ändå arbetade nästan heltid vid järnvägen. Sommartid hade man dessutom hjälp av dagavlönade "hemmasöner" från bygden, så som Sven A skrivit ovan. Då kunde en banvakt ha 5-10 man till sin hjälp för större arbeten under några dagar.
Det var inte vem som helst som antogs som banvakt. Man handplockade ofta duktiga killar, helst gifta och inte för gamla. I vissa fall ingick i banvaktsjänsten även att hjälpa till som stationskarl.
/Stig Lundin