Det speciella med denna kontaktledning är dels trästolparna, dels avsaknaden av bärlina. Stolparna står ganska tätt, och kontakttråden hänger ner något mellan utliggarna, beroende på att bärlina saknas. Sådana konstruktioner har varit ganska vanliga på spår som flyttats efterhand, t ex i grustäkter. Där lät man fästa stolparna i spåret med förlängda sliprar. Dessutom minns jag från början av 50-talet att en kilometerlång sträcka utmed Öresjö (Öreberget) mellan Borås och Fristad hade denna konstruktion. Anledningen var att man vid banans elektrifiering 1949 valde att räta ut de skarpa kurvorna (R = ca 230 m) till 300 m kurvradie och lägga in övergångskurvor för att kunna höja hastigheten något. Det fordrade utfyllnader i sjön. Dessa visade sig inte vara stabila, så banan måste med kort varsel flyttas tillbaka till den gamla linjen, där tåghastigheten var max 30 km/h. Då satte man upp denna enkla kontaktledning, som fick vara kvar till dess man bestämde sig för att låta linjen ligga kvar ungefär i det ursprungliga läget.
Trästolpar har också använts i annat sammanhang, t ex vid elektrifieringen Borlänge - Mora på 1970-talet. Där valde man naturligt nog vanlig kontaktledningskonstruktion med bärlina. Det kan vara en anledning till valet av trästolpar på bildens spår.
Sven B