Jag diskuterade för ganska länge sedan (ca 20 år sedan) med ett par ledande socialdemokrater i Ådalen om (arbetarrörelsens) kulturarv i form av gamla arbetsplatser (heter idag arbetslivsmuseer), hus o stadskärnor.
Intresset och förståelsen för att bevara detta som en del av människors och arbetarrörelsens historia var minimalt. Argumentationen gick ut på att det i mångt och mycket var en sorglig historia förknippat med dålig standard, dåliga arbetsmiljöer och dåliga livsbetingelser. Det var bättre att visa upp hur mycket bättre människor fått idag (d.v.s för 20 år sedan) med service och bra bostäder. D.v.s man förnekade betydelsen av sin egen historia. Tror det var en vanlig inställning under 1960-1980 talet när kommuner och landsting hade mer gott om pengar och kunde investera. Säkert låg detta delvis till grund av dom ofattbara utplånanden av gamla miljöer i våra sovstäder och t.ex Stockholms innerstad.

Men jag tror inte det är riktigt så idag och verkligheten är mer komplex idag. Idag har flertalet kommuner en stram budget att hålla sig till och måste göra prioriteringar. Men allt kostar inte för en kommun. viljeyttringar/ visioner över t.ex sin egen kultur och kulturhistoria kostar inget och kan ibland generera andra vinster på sikt t.ex ökad turism. Uppenbart är att vissa kommuner har en slags Grönköpingsmentalitet med brist på visioner och ideer till åtgärder som tar till vara på både utveckling och kulturarv (som museijärnvägar är en del av). Detta har varit särskilt tydligt för en del (inte alla)orter som under 1980 talet o framåt drabbades av nedläggningar av dominerande industrier eller t.ex militärförläggningar.

Visst är museijärnvägar bara en liten del av svenska kulturarvet. Men min bild för t.ex Vadstena är just avsaknaden av kulturhistorisk profil och förmåga till utvecklingsmöjligheter... vilket inte bara drabbar museijärnvägen. Lite förenklat: Man verkar förlita sig på Birgitta och slottet som turistmagnet. Sedan får det vara nog med kulturella och kulturhistoriska yttringar....
Jämför t.ex med Gotland som sedan länge på ett helt annat sätt understött privata och ideella initiativ vilket inte alltid behöver innebära ekonomiska bidrag.

Att som Tommy Palmkvist i Vadstena sätta kultur (järnvägen) och nödvändiga äldreboenden mot varandra är naturligtvis lågvatten retorik som jag hoppas många Vadstenabor genomskådar... men tyvärr en väl beprövad retorik kring något man till varje pris vill få bort. Ej heller någon tillfällighet att utspelet kommer just nu....
Detta har säkerligen förberetts länge på både tjänstemanna- och politisk nivå, men det är anmärkningsvärt att kommunens store man (Tommy P) är den som nästan ensam påtagit sig rollen som språkrör för hela kommunen mot järnvägen. Man kan undra om Tommy har stödet hos sina partikollegor och även det borgerliga blocket med tanke på att en viss opinion ändå har väckts för att rädda järnvägen.

WFJ får fortsätta tillsammans med andra intressenter att parlamentariskt påverka och det är viktigt att inte ge upp förrän det blir tydligt för närmast initierade att nu har alla vägar prövats.
Skulle det bli en vräkning och avveckling kan iaf WFJ tillsammans med övriga intressenter gå med flaggan i topp förvissade om att man försökt på alla sätt och säkert har en och annan kommuninvånare fått sig en tankeställare om sina företrädare.