Oftast placerad i hytten (förarsidan) och driven av länkar från bakre axeln.
Ke/Kh/K3/K4 som fick smörjpress/pump hade dock sin på gångbordet driven av tvärstyckets rörelse. Men för dessa var det ju en eftermontering framförallt på de lok som fick överhettning.
Man brukar ofta skilja på lubrikator och smörjpump/-press. Med lubrikator avses gärna den hyttmonterade apparat som med ångtrycket smorde framförallt cylindrar och slider och som på 1800-talets slut ersatte de kondenserande smörjkoppar av varierande konstruktion som använts tidigare och som satt vid cylinderblocken. Det kunde vara en eller två lubrikatorer, Tb 864 har t.o.m tre men den tredje (som inte är en De limon) smörjer den ångmaskin som driver rootskompressorn för torvpulvermatningen.
Smörjpressar och pumpar tillkom när överhettningen tog över då överhettningen kräver bättre smörjning.
Att centralsmörja fler lager torde vara användbart framförallt för att kunna öka körsträckan mellan smörjningarna. På stationära och fartygsmaskiner är väl detta normalt för att inte behöva stoppa för att smörja vevlager under gång. Att överföra litet av detta på ånglok som skulle gå långa sträckor torde då vara en god idé.

De elektriska D-lokens pump drevs från början av blindaxeln men flyttades senare till en annan.