Då förstår jag! En lite mer analog variant av ”personsökarsystemet” med ljussignaler som bl a fanns i vissa verkstäder.

sådana personsökarsystem fanns i många verksamheter, t ex kontor och varuhus. Antingen signalerades med olika färgkombinationer eller, i nyare anläggningar, med fem ljuspunkter som kunde tändas i olika kombinationer, och med fast eller blinkande sken. Vid Stockholm C fanns något liknande den första varianten, men med bokstäverna STCNKU, detta har behandlats i Postvagnen.

Alltnog, 1958 tyckte chefen för SJ första distrikt att det behövde bättre stadsbudsservice, och man planerade då en anläggning med tryckknappar på plattformar och en indikatortablå (av den typ som användes för ringledningar) i stadsbudsrummet. Materiel beställdes, bl a 115 tryckknappar för uppsättning främst på plattformar [dnr Ebr 80970 i SJ-arkivet].

Jag vet inte om denna anläggning faktiskt togs i bruk, men så småningom - när allt fler reste med litet bagage och antalet stadsbud minskade - ansåg man kanske att det var bättre med ett system som via högtalarutrop anropade även de stadsbud som inte satt i uppehållsrummet utan var i aktion på plattformar, i gångtunneln eller på Centralplan (taxistationen).