Ett starkt barndomsminne (omkring 1954) från Enköping mot Uppsala: Föraren får inte främre manöverbordet att fungera utan kör från det bakre i mörkret. Oj vad rädd sexåringen blev.

Satt alltså föraren med underkroppen riktad mot Enköping och med överkroppen böjd i riktning mot Uppsala för att kunna ha någon uppsikt i färdriktningen (rimligen med släckt belysning i resandeutrymmet)? Det verkar i så fall både ansträngande och våghalsigt för en resa som ändå tog en timme.

För inte handlar det väl om två multade rälsbussar med en mer normal arbetsställning men begränsad sikt?