Svårt att förstå hur alla dessa vagnar kunde behövas. Visst fanns många småbanor, men tågen gick rätt sällan, och var väl inte så ofta jättelånga. Maskintjänsten kan inte ha varit särskilt rationell...
Edit: dessutom gick ju fortfarande en hel del tåg med lok och vagnar på oelektrifierade banor som exempelvis gamla BKB, sidobanorna till Norrlandskusten, Dalabanan mfl.

Många vagnar var det men kanske inte så många när man tänker på bakgrunden. Mycket finns att läsa i Hällqvists bok (SJK skriftserie nr 92) som starkt rekommenderas.

När beslutet togs att beställa stålrälsbussarna 1950 så skattade SJ behovet till 351 motorvagnar och 159 släp för normalspår [källa Hällqvist]. Avsikten var då (inom SJ och från riksdagen) att möta den ökande biltrafiken genom att bibehålla och förbättra servicen på det dåvarande trafiknätet.

De 351 nya motorvagnarna skulle inte bara ersätta runt 400 äldre rälsbussar, de skulle också, genom att de hade genomgång och större kapacitet än Hilding-bussarna, ersätta nästan all persontrafiksmaterial som SJ övertagit från enskilda järnvägar i samband med förstatligandet (även om en del av det senare redan ersatts av Hilding-bussar).

Med det i åtanke så kanske det inte 351 motorvagnar är så väldigt många. När man sedan väl fått riksdagens anslag till investeringarna och lagt beställningarna så var det inte så lätt att minska beställningen när man lade om trafikpolitiken och började lägga ner persontrafik.

Hur rationell maskintjänsten var kan diskuteras. Även om det gick få tåg så gick många av dem samtidigt, till exempel de som transporterade elever till skolan och arbetare till jobbet. Samma problem som idag med trafiktoppar på morgonen och kvällen som kräver mycket kapacitet under kort tid.

Vänliga hälsningar
Olof