Kan bero på att vid start förskjutes axeltrycket bakåt och lättar i motsvarande mån från de främre axlarna, som då får större benägenhet att slira då friktionen minskar mellan hjul och räl. Vid ombalanseringen ökar ju axeltrycket på bakre löphjulsaxeln från 12 till 15 ton och vid start förskjutes motsvarande skentryck hit från framaxlarna.

Har axelomlastningen vid start verkligen någon betydelse för ett koppelstångslok? Jag håller med om att loket "tippar bakåt" när det drar tungt, men ökar det verkligen lasten på bakre löpaxeln, gör inte fjädringen så att den fortfarande bär just 15 ton? Och omlastningen mellan drivaxlarna - som ligger i samma ramverk - har ju ingen betydelse när koppelstången fördelar dragkraften mellan alla drivaxlarna.

/funderar
Leif

Spelar det någon roll? Ju mer vikt som läggs på löpaxeln, desto lägre adhesionsvikt. 15 ton på löpaxeln i stället för t ex 12 ton betyder ju i vilket fall som helst lägre adhesionsvikt.

Utan att närmare känna till ombalanseringsanordningens konstruktion så gissar jag att den egentligen fördelar lasten proportionellt snarare än att maximera den till något visst antal ton per axel. Dvs att när loket sätter sig vid start kommer vissa axlar fortfarande att ligga över 15 ton.