Låt oss ta Da-loket, balanserat för 5 x 15 t axellast, som exempel. Dess upplägg på axlarna går genom två balanspunkter (på varje sida). Den ena ligger i närheten av axel II, den andra mellan axel IV och V. Låt oss tänka att loket går med axel I främst. Dess dragkraft går genom kopplet i aktern, ca 1 m över r ö k. Vid full dragkraft vill därför loket "tippa" något bakåt, vilket ökar den vertikala kraften i den bakre uppläggningspunkten (och därmed på axel IV och V) och minskar den lika mycket i den främre. Det betyder alltså att lasten från axel IV och V mot spåret blir större än då loket står stilla. I samklang med det minskar lasten på axlarna I, II och III. Om loket skulle ha separatdrivna axlar, skulle de främre börja slira innan den bakre släppte. Genom koppelstängerna hålls alla drivhjulen i samma varvtal, och de börjar inte slira förrän den totala friktionskraften mellan alla drivhjulen och rälerna överskrids.
Ombalanseringen mellan 15 och 17 t drivaxellast görs genom att balanspunkterna flyttas något mot lokets mitt. Det är balanserna förberedda för.
Utöver detta kommer givetvis alla de vertikala krafttillskott som är en följd dels av smärre obalanser i loket, dels av spårlägesfel. Men det är en annan fråga.
De äldre D-loken har samma axelbalansering med skillnaden att man på dem inte kan flytta balanspunkterna och därmed inte ändra fördelningen av axellasterna mellan driv- och löpaxlar.
Sven B

Aha, så är löpverket balanserat!

Men ... innebär denna omlastning från axel I, II och III till axel IV och V någon minskning av adhesionsvikten som Sune föreslår, eller förblir denna 45 ton?