Så här har jag fått det berättat för mig, men tyvärr har jag ingen ordentlig källa för mina påståenden: när Svartåbanan elektrifierades på 30-talet fanns det fortfarande många hus ute på landsbygden i Västernärke som inte hade elektricitet, så för att de skulle få el så anslöts de till jänvägens elnät. (Jag inser att det måste ha funnits någon form av transformator däremellan...) När sen elnätet byggdes ut på landsbygden så fanns det ingen orsak att dra ledningar till de hus som låg nära järnvägen - för de hade ju redan ström! När järnvägen lades ned gick det därför inte att stänga av strömmen i kontaktledningarna - för då skulle ju flera hushåll bli utan el! Ledningarna var därför spänningsförande "länge" efter nedläggningen.

Detta har jag aldrig hört talas om. Vet du ungefär var i landet du kan ha hört det och när? Har du några kopplingar till trakten?

Det jag vet är att hjälpkraften hölls igång för att försörja stationshusen i Latorpsbruk och Mullhyttemo, banvaktstugorna i Lindbacka och Kvistbro samt banmästarbostaden och godsmagasinet i Fjugesta med el ända fram till första halvan av 1990.

Min gissning är att ni pratar om samma sak. Skillnaden på kontaktledning och hjälpkraftledning är nog inte så glasklar för den som varken är järnvägare eller elektriker. "Järnvägens ledningar" och stolpar kunde ju inte rivas för att "de matar ström till husen".

/Leif