Denna spårvidd har varit ovanlig, och det finns olika teorier kring varför den kom att användas på två svenska järnvägar. Mest troligt är väl att Köping - Uttersberg fick spårvidd 1093 mm genom ett missförstånd. Detta istället för 1067 mm. Den vanligaste förklaringen är att banan började byggas med 1067 mm, men att loktillverkaren som fått beställningen från KUJ ville ha spårvidden verifierad (det fanns ju flera måttsystem där en tum kunde ha olika längd). Järnvägsförvaltningen skall då för säkerhets skull innan man svarade ha mätt faktisk spårvidd på den redan byggda sträckan, men angivit avståndet mellan rälernas mitt istället för deras insidor. Loken byggdes alltså för 1093 mm spårvidd, och att de inte var kompatibla med spåret upptäcktes först vid lokleveransen. Det var då enklare att justera spår och vagnar till 1093 mm.

Även den elektriska spårvägen i Stockton-on-Tees, i trafik 1898 - 1931, hade spårvidd 1093 (eller 1092) mm; i brittiskt mått 3 fot och 7 tum. Vid en snabb sökning hittar jag två förklaringar:

1. Tramway Information skriver att det tycks ha varit felräkning under byggandet

2. Enligt "Great British Tramway Networks" av Bett och Gillham 1962 [sid 20] hade redan den hästspårväg som föregick den elektriska använt ett icke-standardiserat sätt att mäta spårvidden. Så även om spårvidden officiellt var 1067 mm blev det 1093 mm om man mätte på normalt sätt. Detta omöjliggjorde en påtänkt sammankoppling med 1067-spårvägen i Darlington.

Majoriteten av de brittiska spårvägarna hade spårvidd 1435mm (4' 8 1/2" ) eller 1067mm (3' 6" ). Det fanns ett fåtal med spårvidd 1093mm (3' 7" ) och några andra med spårvidd 1416mm (4'). Andra förekommande spårvidder var 914m (3') och 762mm (2' 6" ).