Som visas i tråden om signalering i Öxnered på spårkorsens tid, var det fram till 1900-talets mitt vanligt att det vi idag kallar mellansignaler (msi) utgjordes av dvärgsignaler (dvsi), med eller utan kulörta tillsatssken. Idag verkar Hjältevad vara den enda driftplats där man fortfarande har helvita dvärgar som msi på mötesspåren.

På den här ritningen över VSB söder om Stockholm 1939 visas de olika trafikplatsernas bestyckning med olika typer av signaler. Även här är mellansignalerna i allmänhet dvsi, men det finns undantag:

• På vänstra huvudtågspåret i Södertälje S, Tumba, Huddinge och Älvsjö har dvsi:n vid plattformens slut (utfartsände) förstärkts med en huvudljussignal (hsi, som dessutom inte verkar stå i jämnhöjd med dvsi:n, utan en bit före den)
  
• I Järna (längst upp t.v.) är samtliga "startsignaler" hsi:er, även på sidotågspåren.

Förstärkningen med hsi på vänsterspår för att hindra genomfartståg att av misstag passera dvsi i stopp och fortsätta ut på linjen är begriplig, men när kom denna princip? Och varför saknas sådana hsi:er i t.ex. Rönninge och Uttran?

Förekomsten på vänsterspår antyder att detta endast gjordes på dubbelspåriga banor. Stämmer det?

Vadan användningen av hsi:er på samtliga spår i Järna? Detta var ju långt innan fjärrblockeringen.