Största tillåtna hastighet genom växelpartiet i C var bara 40, så man kanske tyckte att den lägre säkerhetsnivån hos växlingsväg i ställarställverket var tillräcklig?

Var rörelseformen ursprungligen växling mellan C och S, då verkar det logiskt med dvärgar?

Eller fanns det tvärtom en tkl i C som gav avgång efter någon typ av medgivande från ställverket i S?

1961 års linjebok säger följande:

a) Södertälje S
Utfartssignalering mot Centralen: Från sp 1-9 dvärgsignal med grönt sken till vänster.
Infartssignalering från d.o: Huvudljussignal (två sken) till alla spår.

b) Södertälje S:
Utfartssignalering: Från sp 1-3 och 5-6 "lodrätt" i växlingsdvärgsignal.
Infartssignalering: Till sp 2-3 och 5-6 dito. Signal 106v (50 m före ingångsväxeln) hade repeterdvärgsignal 200 m före sig.

Centralen ansågs normalt INTE vara station i Säo mening och Säo-funktionären där var tågvakt. Han visade "avgång" när påstigning och ev. godslastning var klara. A-signaler fanns från sp 1-2 och 5.

Kunde Centralens signalanläggning inte fjärrstyras på normalt sätt skulle tkl tjänstgöra
där. Tågen skulle på både Centralen och Södra orderges om kontrollmöten enligt den s k timregeln.