Om jag inte minns helt fel så var det en utrustning för [i]sistavagnenkontroll[/i]. Dvs systemet skulle indikera tåget var intakt och inte tappat någon vagn. Jämför med det i USA använda systemet [i]EoT - End of Train control[/i].

Jag har även för mig att det var kostnadsskäl som gjorde att man inte gick vidare med utvecklingen. Motivering [i]vi tappar inga vagnar[/i]. Med den här typen av utrustning finns ett logistik dilemma, utrustningar måste finnas på plats vid t ex tågbildning, delning av tåg till två, etc.

Jo koppelbrott förekommer och man tappar vagnar. SJ ansåg dock att det räckte med spårledningar för detektering. Vilket var en kalkylerad risk, spårledningar täcker in alla fall.

Det blir intressant att se vilken TIMS-lösning som kommer att användas för ERTMS nivå 3, när nu den specifikationen släpps. Där finns krav på [i]Train Integrity Monitoring System -TIMS[/i]. Med säkerhet kommer tankarna från 1962 att minnas med, dvs kontroll av bromstrycket men en smartare lösning med enheter (eller annat) som inte kräver energi och logistikhantering, likt existerande EoT koncept.

Hade man 1962 inte krav på att huvudledningen skulle vara kopplad genom hela tåget? Hade man det vore ju behovet av denna idé noll.
Jim