Det var nog en Sputnik. Den rapporterade inte till loket utan till fasta mottagare. Ekeving har en del om den.

ja, jag skrev så här på sidan om Roslagsbanans linjeblockering:

Frekvensblock med "vagnkontroll" nämns i en SRJ-skrivelse från 1958 som en möjlig framtida lösning. Frekvensblock lär syfta på att kommunikation mellan blockposterna sker med ström av olika frekvens, på samma sätt som för den manuella linjeblockeringen. Vagnkontroll avsåg säkerligen ett planerat system där slutsignallyktan skulle kompletteras för att sända ut en s k "sputniksignal" för att frige blocksträckan. En annan möjlig tolkning av frekvensblock är de tonfrekventa spårledningar som Roslagsbanan senare provade på Österskärslinjen.

SJ:s generaldirektör Erik Upmark träffade den 28 mars 1958 SRJ direktör Rydbergh, som försporde att Roslagsbanan planerade för att införa ett automatiskt blocksystem utan spårledningar. Slutsignallyktans batteri skulle kopplas till en sändare som skickade en sputniksignal till Roslags Näsby. Sputnik är ryska för "färdkamrat" och användes även som benämning för de farkoster med vilka Sovjetunionen, till omvärldens häpnad och skräck, under slutet av 1950-talet skickade ut mätinstrument, hundar och människor i rymden. Att Roslags Näsby nämns kan antyda, att systemet var tänkt att införas på den manuella blocksträckan mellan Roslags Näsby och Täby [kyrkby], alternativt syftade man på den framtida CTC-centralen i Roslags Näsby. Alltnog, Upmark tyckte upplägget var intressant, framför allt som en väg att komma till rätta med de vid denna tid ganska vanliga incidenterna med självavkopplade vagnar, men befarade att exempelvis batterifel kunde innebära att sputniksignalen inte gick fram. "Systemet kommer då i stockning...när detta har hänt några gånger kan man riskera att vederbörande i ställverket i Roslags Näsby får den idén att 'idag är det väl också något krångel med batteriet', varpå han släpper iväg ett tåg. Den gången står det kanske verkligen en vagn på spåret" [skrivelse till överingenjör Karsberg, Ebr, den 28 mars 1958.

Sputniksignalen var uppenbarligen tänkt att skickas med en viss frekvens. Detta skulle bli ett säkrare system än de "svansmagneter" som använts på vissa banor, exempelvis i Liberia (LAMCO), DDR (system importerat från Sovjetunionen) och Norge (halemagnet). En detektor för svansmagneter (permanentmagneter) upphängda på sista vagnen kunde ju tänkas påverkas av magnetfält exempelvis från elektroloks motorer. Med frekvensselektiv utrustning skulle man få större säkerhet. Karsberg tyckte ett sådant system var intressant, men befarade att batteridrift och transistorer skulle framtvinga en låg frekvens med stor vågutbredning. Signalstyrkan skulle då bli låg, vilket skulle minska driftsäkerheten. Transistorer för högfrekevens var dock under utveckling i USA [påteckning den 16 april 1958 på Upmarks ovan refererade skrivelse samt skrivelse till generaldirektören om "Roslagsbanan, CTC", den 24 januari 1958]. Karsberg var för övrigt mycket intresserad av alternativ till spårledningar för att detektera hinderfrihet; i samband med en rapport från forskningsorganisationen ORE skrev han 1959 till generaldirektören "För övrigt anser jag, att spårledningarna skall slopas i största möjliga omfattning utan att ersättas med axelräknare. Men detta är vi icke mogna för att tala officiellt om ännu". Karsberg var verkligen före sin tid!

=====

Ingen fråga var för obetydlig för generaldirektör Upmark - utöver farhågorna om uteblivna sputniksignaler propagerade han för tågintegritetskontroll med hjälp av radar (dock inte specifikt för Roslagsbanan). Oklart hur Upmark tänkte att detta skulle fungera.