Bilden fångar ett tågmöte i Lahtis i svunna tider. Semaforen visar "Fri fart" för det ankommande tåget från Riihimäki med en vinge nedåt, men vänta nu? Det är ju en T-semafor med utfartsvinge på mastens vänstra sida från fotografen sett. Och detta långt innan T-semaforen infördes i Signalreglementet, som föreskrev:

Vilka funderingar väcker denna tidiga signalinrättning?

I Sverige var dubbelsidiga semaforer (T-semaforer) i allmänhet placerade ungefär mitt för stationshuset på små stationer, så att semaforen lätt kunde manövreras av stationsföreståndaren (senare: tågklareraren). Den signalvinge som syntes till vänster om masten var infartssignal i respektive riktning. Om signalen visade ”stopp”, skulle tåget stanna utanför stationsgränsen som gick vid yttersta växeln. Senare bestämdes att tåget skulle stanna minst 100 m utanför yttersta växeln.

I några fall har dock dubbelsidig semafor använts i ena änden av en station som en kombination av infartssignal från en riktning och utfartssignal i motsatt riktning. Sådana, med samma utseende som en dubbelsidig semafor som infartssignal från två håll, är kända från Billingsfors på Dal–Västra Värmlands järnväg, Skärblacka på Norra Östergötlands järnväg, Vänersborg och Vara på Uddevalla–Vänersborg–Herrljunga järnväg och Älghult på Östra Värends järnväg. Skäl för att ha en utfartssignal kunde vara att det i utfartstågvägen eller bortom stationen fanns en motväxel eller rörlig bro som behövde kontrolleras (förreglas).

I Stäket på Stockholm–Västerås–Bergslagernas järnväg fanns en dubbelsidig semafor som var tvåvingad infartssignal på ena sidan masten och utfartssignal för motsatt riktning på den andra sidan masten. Likaså i Läggesta på Norra Södermanlands järnväg, där dock utfartsvingen var placerad längre ner på masten, så att beteckningen T-semafor väl inte kunde användas på den.

Vid förgreningspunkten Tivoli (med en växel) öster om Sölvesborg på Blekinge kustbanor användes en dubbelsidig semafor som i ena riktningen (motväxelriktningen) var en tvåvingad semafor och visade ’en vinge’ åt huvudbanan mot Karlshamn och ’två vingar’ mot sidobanan mot Hörviken. Vingen på andra sidan masten var infartssignal från Karlshamn, medan infartssignalen från Hörviken utgjordes av en enkelsidig semafor på en egen mast.

I de äldsta trafikreglerna (Tjänstgöringsreglementena) var det genomgående en dubbelsidig semafor som visades i figurer. Ursprungligen använde SJ skivsignaler som infartssignal om en sådan behövde placeras vid eller utanför yttersta växeln (av siktskäl eller vid förgreningsstationer), men enkelsidiga semaforer började ersätta skivsignalerna från 1880-talet. Det var dock först 1900 som enkelsidiga semaforer (även flervingade sådana) dök upp på figurer i Tjänstgöringsreglementet. Från 1906 års Signalordning visades inte längre några dubbelsidiga semaforer i figur. Text om att det var vingen till vänster om masten som gällde ansågs tydligen tillräckligt täckande även för landets många kvarvarande dubbelsidiga semaforer.

Först 1934 nämndes åter den dubbelsidiga semaforen i trafikreglerna (Säkerhetsordningen), och först då med beteckningen T-semafor. Förmodligen är benämningen i praktiken mycket äldre än så. Att ’T-semafor’ nämndes innebar dock inte att Säo visade någon figur på en sådan.

Vid SJ levde den sista T-semaforen som infartssignal till 1970 på f.d. Norsholm–Västervik–Hultsfreds järnväg och den sista som huvudsignal vid lastplats till 1980 vid Skahus mellan Målerås och Sävsjöström på f.d. Kalmar järnväg.

När trafikregler (Säkerhetsordning) skapades för diverse museijärnvägar i landet på 1960- och 1970-talet, dök T-semaforen åter upp i figur. Ett skäl till detta var att man ville ange att signalbetydelsen var ”kör” om båda vingarna pekar uppåt (därför att stationen är obevakad), men ”kör varsamt” om bara den vänstra vingen pekar uppåt (därför att stationen är bevakad och att växlarna kan vara oförreglade eller ligga i kurvläge). På detta sätt ges alltså även vingen till höger om masten en viss signalbetydelse. Så har aldrig varit fallet i trafikregler (Säo) vid SJ eller historiska enskilda järnvägar, och det är alltså faktiskt ”ohistoriskt”.
/up