På stationer med mekaniska eller elektromekaniska ställverk (men inte el-el) fick signalerna bokstavsbeteckningar istället för nummer.

Huvudregeln vid val av bokstav var att:

• tåg med udda nummer skulle möta signaler med udda beteckningar (bokstav som innehar udda plats i alfabetet: A, C, E ...)
  
• beteckningarna bör stiga allteftersom man rör sig genom stationen
  
• vid förgrening gavs signalerna på den större banan de lägsta beteckningarna

I BVF 544.2002 Beteckningar på signaltekniska objekt finns exempel på en sådan station.
Ett udda tåg passerar infsi A och utfsi C (huvudbana) eller E (sidobana).
Ett jämnt tåg på huvudbanan passerar infsi B och utfsi D.

Men på en del banor gjorde man annorlunda: utfsi C och D fick byta plats, så att D satt rygg-i-rygg med A och C rygg-i-rygg med B. Denna felvända princip har använts åtminstone på Roslagsbanan, på Norra Stambanan norr om Bollnäs och på gamla SWB upp mot Ludvika.

Är någon bekant med varför man gjorde så, eller vet vilka banor som tillämpade denna princip?