På Jan-Anders utmärkta bilder ser man att man 1966 tagit bort de primitiva sidobuffertarna med skruvkoppel på loken 1 och 4 och ersatt dem med scharfenbergskoppel.

Nästa bild visar lok 1 och 4 ute vid Kalkbrottet den 28/7 1966.

Men sista tåget har ändå de ursprungliga kopplen med sidobuffertar kvar. Kan någon förklara hur det förhöll sig? Bara prov med automatkoppel som inte utföll till belåtenhet kanske?

Till sist en bild av sista tåget med SC lok nr 1 den 31/8 1967. I tåget medfördes en orkester i en av kalkvagnarna (syns ej på denna bild).

Men varför moderniserade man uppenbarligen inte det till synes oergonomiska koppelsystemet när man ändå elektrifierade med nya luftbromsade vagnar osv? Kan det bero på förutom det säkert vanliga med kostnaden att man i praktiken körde "heltåg" med litet behov av kopplingsmanövrer förutom vid rundgång av loket osv?
På de andra svenska 891-banorna brukade man mestadels använda manuellt hanterade centralkoppel, antingen en- eller tvåkammarkoppel (typ "Klemming" ), vanliga i Småland (även Öland?)/Östergötland och Västergötland med hake, eller enkammarkoppel med ögla (vanligast med öglan neråt, förutom på 802, 1067 och 1093-banor hos 891 i Roslagen och på Gotland, och med öglan uppåt på t ex BLJ och DONJ). För resp spårvidd verkade höjden på dessa koppel sitta på standardiserad höjd. Har för mig dessa mått anges i "Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och Kungl. Järnvägsstyrelsens Cirkulär den 30 december 1921 angående enskilda järnvägars rullande materiel" (Någon som har hittat denna kioskvältare på nätet, omtalad här 2009?) Bland dess 25 "normalritningar" finns en del som rör smalspår 600, 890(!) och 1067mm bl a, förutom det som kan stå i de 107 paragraferna med föreskriftstext.
Har diskuterats en del tidigare i detta forum, t ex 2013 och 2019. Koppelhöjden på bilderna verkar ju närmast vara något åt 600-hållet enligt cirkuläret ovan. (Någon som har mätt den och likaså buffertvidden?)
/funderade CEO åter