Jovisst. Hjälpkraftledningen är av dåtida standardutförande på malmbanan.

Hälpkraftledningen har spänningen 10 kV 60 Hz mellan trådarna. Denna spänning transformeras ner och används för belysning i banvaktsstugan.

Hjälpkraftledningen användes även för att kompensera det elektrostatiska fältet och de störningar som det förorsakar på närbelägna blanka svagströmsledningar (telefon och telegraf) genom influens och som har sitt upphov i kontaktledningens spänning. Detta gick till så att hjälpkraftledningens mittpunkt matades med samma (eller något högre) spänning som kontaktledningen men med 180 graders fasförskjutning. Man hade således dubbla kontaktledningsspänningen mellan hjälpkraftledningens mittpunkt och kontaktledningen. Observera att arrangemanget gällde uttryckligen spänningen, inte strömmen i kontaktledningen!

Det rådde således samma spänningsförhållanden mellan trådarna som mellan kontaktledningen och motledningen i dagens autotransformatorsystem (AT).

Läs vidare: [i]Undersökningar gällande svagströmsstörningar vid med enfasström drivna elektriska banor[/i] (Berättelse avgiven till Kungl. Järnvägsstyrelsen av särskilt för ändamålet utsedda kommitterade under medverkan av flere fackmän); Stockholm 1919, A.-B. Svenska Teknologiföreningens förlag; ss. 37-39.

(Intressant är användningen av ordet [i]kommitterade[/i] i detta sammanhang. Samma ord användes inom L M Ericsson på 1990-talet med annan betydelse, som höll på att driva mig till galenskap.)