Hej och tack för intressanta inlägg. Om jag ska sammanfatta lite varför lokbiträden behövdes då med tanke på arbetsuppgifter:

-För att hjälpa till att sköta loket/smörjning mm.
-För uppsikt bakåt.
-Vara med ifall det krånglar/nåt händer.
-Uppsikt signaler.
-Sedan var det kanske på slutet också för att det alltid varit så/fackligt/sysselsättning/regelkrav/gamla roller man inte bara ändrar på hur som helst också.

Men, när man då börjar avveckla lokbiträden, så är det en sak jag inte riktigt förstår: Repetition av signaler.
Det urholkas ju rätt snabbt när en rälsbussförare ska vara ensam, och inte bara köra, utan sälja biljetter, snacka med folk osv. Fjb byggs ut efter hand och anses säkert som säkrare, men man kan ju fortfarande köra förbi en restriktiv signal. Så det man gör är att man tar bort en "säkerhetsgrind" genom att en person ska se på signaler istället för två. Och så går det som det går med en hel del olyckor, vilket väl inte blir ordning på förrän ATC kommer till?

Så hur gick resonemangen här? Varför ansågs vissa förare få klara sig själv att se på signaler, men vissa behövde biträde? Vad var egentligen skillnaden här? Om ekonomin var problemet (för dyrt med två), varför togs inte den rollen (att se på signaler) bort samtidigt då?

Med vänlig hälsning Henrik R

Vad är det som säger att man överhuvudtaget ansåg att repetition av signaler i sig var ett motiv till dubbelbemanning? Jag menar, att dubbelbemanning infördes var ju aldrig för att man hade problem med stoppsignalpassager, utan för att det var svårt att köra och elda samtidigt.

Ja, jo, så är det naturligtvis. Och uppsikten från ett ånglok är ju något annat än från modernare ting. Kan ju vara så att det egentligen blev underordnat när man inte var på ånglok? Vad tror herr Pålsson?/HP