Ja, de här blir bara mer intressantare.. Att de är så högt uppsatta människor som var järnvägsbyggare.

Visar väl lite på vilka som stog lägst isåfall å de var då rallarna.
Men att de skiljer sig från ort till ort. Förvaltningr.. de är en snårskog av alla grupper nästan alltså.

Ja, och nja. Inom byggorganisationen, oavsett det var ett statligt järnvägsbygge eller en enskild järnväg som byggdes (se mitt inlägg ovan) så var det förstås en skillnad mellan tjänstemän och arbetare, och inom respektive grupp fanns en rangordning. Det innebar att de lägsta inom tjänstemannakåren, dvs pinnpojkar (utsättarbiträden) och andra liknande "assistenter" visserligen ofta var en början på en karriärväg, men också att de sett inom hela byggorganisationen sammantaget säkert stod lägre i rang än de äldre och dugligaste bland arbetarna.

(Så är det idag också, för övrigt. På ett produktionsmöte för en motorväg, kraftverksbygge osv kan en erfaren och respekterad arbetare ha lika mycket eller mer att säga till om än de lägre, oftast de yngre, bland tjänstemännen. Där överlappar hierarkierna varandra!)

Och, även om en yngre rallare var bland de lägre i rang på järnvägsbygget var det inte ovanligt att de när de så småningom efter några eller många år lämnade rallarlivet, i arbetet hade lärt sig mängder av kunskaper som de aldrig kommit i närheten av om de fortsatt som dräng hemma i byn. Även om "gräva" eller "köra skottkärra" var en viss persons arbetsuppgift behövde arbetslaget som helhet ha vissa grundkunskaper, vilket man lärde sig den hårda vägen av äldre kollegor.

När de så småningom slog sig ner "civilt", fick dessa "världsvana" män ofta respekt från allmogen för både sina kunskaper och för att de "sett världen" i ett Sverige där de allra flesta aldrig kom längre än till grannbyn och närmaste regemente, och mycket få fick mer än sexårig folkskola där katekesen var det viktigaste ämnet.

Att vara rallare var ett svintufft arbetsliv med riktigt tungt kroppsarbete och 12-16-timmars arbetsdagar sex dagar i veckan. Det innebar att de klena, de lata, de som söp och alla andra som inte fullpresterade hela tiden snabbt sparkades ut antingen av arbetsledningen eller av arbetslaget.

Visst gick det säkert hårt till med knytnävar och brännvin emellanåt, men klockan sex på måndag morgon gällde "produktion" igen.

Så ja, rallarlivet är en intressant betraktelse för den som vill förstå ett äldre svenskt samhälle och hur detta på olika sätt och med påverkan från olika håll utvecklades från dräng- och statarsamhället till det samhälle vi känner idag.

Gack åstad och läs!