En röd och en grön räcker väl bra, andra sidan lämnades ofärgad. Bansginaltavlorna hade också bara färg på en sida, vit med kryss på den andra. För övrigt kallas lyktan felaktigt för handsignallykta på Digitalt museum.

Ja, en bansignallykta hade aldrig andra färglinser än sådana som behövdes för att få fram rött eller grönt sken.

Benämningen ’bansignallykta’ infördes i trafikreglerna (Sio) 1923 för en lykta som nattetid med grönt eller rött sken skulle komplettera en grön/rektangulär bansignaltavla (”varsamhetssignal”) resp. en röd/rund bansignaltavla (”stoppsignal”). Bakåt skulle bansignallyktan visa ofärgat sken. Fram till 1941 angavs i trafikreglerna (Sio, Säo) att skenet var fast, därefter att det var fast eller blinkande.

1959 slopades den gröna/rektangulära bansignaltavlan, och bara den röda/runda blev kvar. Då kunde man alltså göra sig av med de grönfärgande linserna till bansignallyktan. Benämningen ’bansignallykta’ slopades också, men den röda/runda tavlan (som nu fick heta bara 'bansignaltavla') skulle fortfarande kompletteras vid mörker av en ’lykta’ med rött sken.

Från 1965 började man med reflekterande bansignaltavlor. Sådana behövde inte vara kompletterade med lykta.

1973 byttes benämningen på tavlan från ’bansignaltavla’ till ’hindertavla’, som alltid skulle vara reflekterande. Den f.d. bansignallyktan slopades som signalmedel.
/up