Idén var inte ny. Redan 1855 byggdes lok med Joseph Beatties matarvattenförvärmare där avloppsångan blandades med matarvattnet. Även vissa lok till Sverige fick denna anordning, bl.a B-koken från 1858 och några GDJ-lok från samma tid. Denna variant av matarvattenförvärmare var i form av en blandningslåda under förarhytten. Den visade sig inte vara så bra då smörjmedel (talg) mm från avloppsångan blandades med matarvattnet vilket ledde till pannskador. Dessutom hanterade de injektorer som kom strax senare inte detta vatten särskilt bra. På Beatties bana, LSWR, kom anordningen i olika reviderade former (bl.a med värmeväxlare i stf blandingslåda) att finnas med till 1870-talet, dessa lok hade inte heller injektorer utan mekaniska matarvattenpumpar.
Hur länge anordningarna överlevde i Sverige är oklart men redan 1859 års B-lok synes saknat dem vid leverans.
Franco-Crosti-varianten kan på det sättet ses som en vidareutveckling av Beatties ursprungliga idéer. Beatties lok utnyttjade dock bara avloppsångan. Att blanda vattnet med sotet från eldstaden hade inte varit någon fördel.
London underground hade på ånglokstiden B&P-konstruerade lok där avloppsångan kondenserade i vattentankarna och i princip enbart röken gick ut i skorstenen (tillsammans med litet ånga för dragets skull).