En fascinerande historia! Du har utfört en riktig kulturgärning genom att fråga ut din far om det (räknar jag rätt så måste han vara rätt ålderstigen, dock uppenbart med ett mycket gott minne i behåll!)

Tack.
Jo, åren går. Drygt 94 nu. De äldsta järnvägsminnena från tjänsten börjar närma sig 80 år.
Fick t ex bekräftat idag den lilla detaljen att cementssäckarna verkligen stod upp på vagnsflaken. Troligen inga på varandra, bara ett lager. Kanske finns någon bild någonstans på Digitalt Museum?

Det väcker flera parallella frågor, bland annat huruvida cementsäckarna fraktades även till småstationer eller enbart större lastplatser. De senare Anita Ekbergvagnarna måste ju senare ha krävt helt andra lossningsandordningar, och rimligen en centralisering av mottagarstationer?

Cementen gick mest långväga. Sundsvall, Gävle och Stockholm är adressorter som han minns.
Till det allra närmsta området gick cementsäckarna sannolikt med lastbil. Sköttes ju inte av SJ då. Sedan gick det ett lokaltåg norrut på tidig vardagseftermiddag, även medförandes en passagerarvagn (med karbidbelysning! – vad kan det vara för vagn?) där styckegods medfördes.

I Västergötland ligger ju också Hällekis, som understöddes av en hel flotta av träskutor, som "bröt ryggen" pga de tunga lasterna. Vad jag har kunnat se stretade de troget på med laster till Vättern-området fram till något av de första åren på 50-talet; sedan måste det ha varit järnvägstransporter där också (och sedermera lastbilar, väl).

Jag kommer att skriva ett separat inlägg om Hällekis. Det visade sig att far en mycket kort tid tjänstgjorde i närbelägna Gössäter.