Utan att kunna några detaljer så är det väl i princip så att övertagandet kunde gå till på två olika sätt:
1. Staten övertog egendom från bolaget
2. Staten övertog bolaget

Jag anar att det är alternativ 1 som huvudsakligen tillämpats. Då borde det finnas någon form av överlåtelsehandling, alldeles oberoende av om någon betalning skedde.

Det vanliga var väl att staten övertog ägarskapet eller åtminstone röstmajoriteten i bolaget, varefter detta så att säga plundrades. Dvs alternativ 2. Om det blev grejer kvar (som SJ inte ville ha) så ingick väl dessa i boet som vid vilken företagsnedläggning som helst?

Nej, köper du ett bolag får du rubbet.

Fel. Köper du ett bolag så får du [b]bolaget[/b], men bolagets tillgångar tillhör fortfarande bolaget. Nästa steg kan vara att överföra tillgångar till någon annan juridisk person. Det är inte oväsentligt när man dividerar om när t ex privatbanelok ”övertogs av SJ”.

I de flesta fall ingick både körbara och inte körbara fordon i köpet. Bolaget tas över med skulder och tillgångar och därefter överförs innehållet till SJ. Denna process kunde ta olika lång tid, inte minst om fordonen var belånade.
Den mest komplicerade historien torde varit S&NJ där Sharp, Stewart & Co var fordringsägare då de flesta malmtågsloken var obetalda. 1 1/2 lok lär varit betalt, resterande (18 1/2) obetalda vara två alltjämt hos leverantören. 16 lok såldes till tyskland (Baaden resp Pfalz) och de som alltjämt var i England såldes av SS&Co till Barry Rwy. De sista loken blev det en lång tvist om och inte förrän 1898 (om jag minns rätt) så dömdes till statens nackdel och SS&Co sålde loken till Barry Rwy. De lär ha stått kvar i Luleå tills dess.
Jag vet inte om det fanns motsvarande problem med de bolag som övertogs senare men jag antar att det löstes smidigare då.
Av de fordon som togs över så märktes de flesta om, några fick SJ-nummer men slopas utan att de märkts om. En del fordon togs över utan ommärkning och fanns i särskild lista tills de slopades eller överflyttades till SJ. Detta finns beskrivet i str77.
Det förekommer även att fordon slopas utan ommärkning men att slopningen upphävs och de överlever ett tag till. Under krigsåren var det fordonsbrist vilket gjorde att fordon fick förlängd nådatid. Jag undrar om inte Vislanda användes som uppställningsplats för fordon som var obehövliga just då men inte slopade.
De båda mogullok som övertogs av UGJ (ett kompound, ett ombyggt till öh men med samma signaturlittera) fick SJ-nummer och flyttades till Luleå för att användas i skopkransväxlingen (ersatte bl.a Gc 161) men på bilder som finns är de aldrig ommärkta. Jag har för mig att de var avsedda att slopas innan de skickades upp till Luleå.
Vissa lok såldes ganska snart vidare efter SJ-övertagandet, t.ex det ÖCJ-lok som sålts till SSJ och som sedan såldes till SNJ.
Jag skulle tro att man prioriterade fd SJ-lok när det gällde ommärkning. De verkar också få revision ganska snart efter övertagandet.

Staten kunde då inte bara hävda att eftersom de inte ville ha vissa delar brydde de sig inte om dem. De var så illa tvungna att i så fall göra sig av med dem, antingen som skrot, avfall eller genom försäljning.

Möjligen kunde de göra en äkta plundring, dvs plocka bort det de ville ha och sedan begära bolaget i konkurs, men så tror jag inte staten vågade göra.

Min gissning på alternativ 1 byggde på att åtminstone några bolag fanns kvar i privat ägo efter förstatligandet.