En annan fråga kring förstatligandeprocessen. Övertogs alltid all personal av staten, eller endast den "fast" anställda delen (det som motsvarar "tillsvidareanställning" idag)? Gjordes undantag för vissa yrkesgrupper?

Städpersonal (vagnsstädare tex) var nog oftast timarvoderade liksom bomvakter mfl.

Många ute på stationerna, i lokstallar och verkstäder mm var nog också bara tillfälligt anställda på timme till en ledig plats på lönestaten blev ledig, tex när någon gick i pension eller förflyttades.

Huru förfors med alla dessa?

Jag vet inte exakt svar på dina frågor, men framlidne Kurt Möller skrev när liknande frågor för ett antal år sedan var uppe här eller i Postvagnen, att en aspekt som tillmättes viss betydelse i förstatligandeprocessen var att de enskilda järnvägarnas personal skulle komma upp i löneparitet med de redan SJ-anställda. På en del av de lönsammare banorna var man redan det, men på åtskilliga bolag som hankade sig fram låg man tydligen rejält under SJ-nivån.

Om man till detta lägger att det var socialdemokratiskt ledda regeringar under hela den aktuella epoken så betyder det inte med automatik att man övertog alla och envar utan någon urskillning, men samtidigt framstår det som mindre sannolikt att man bara kastade ut överflödigt folk från en dag till en annan.

Det lades ju ner lokstationer och rationaliserades en del och såväl övergången till alltmer el- och dieseldrift, liksom automatisering av vägskydd etc ledde ju till gradvis minskat personalbehov, men min spontana fundering är att det nog inte var en "momentan" sak utan mer en utdragen process.

I [link=https://smalsparsarkivet.se/objekt/avtalsforslag-statens-overtagande-av-nvhj/]avtalsförslaget för förstatligande av NVHJ[/link] (se § 5 - 7) nämns vad jag kan se inte kollektivanställd personal såsom platsvakter, verkstadsarbetare, banarbetare, vagnstäderskor, vägbuss- och lastbilschaufförer. Några avtal för andra järnvägsbolag har jag inte sett så eventuella skillnader kan jag inte avgöra.

I praktiken fortsatte verksamheten som vanligt under en tid även om ledningen av verksamheten flyttade till sektions- och distriktshuvudorterna. Det dröjde dock inte särskilt länge innan rationaliseringar skedde. Vagnsstäderskor indrogs, platsvakter blev vägvakter och överfördes till banavdelningen etc. På f.d. NVHJ var det inga större saker och varje person hanterades för sig. Driften av verkstaden fortsatte i till 1960 men personalen där erbjöds tjänst på andra orter vad jag kan se. Banarbetare har jag sämre koll på men i mitten av 1950-talet fanns ett överskott inom hela SJ och en del antogs som stationskarlar på trafikavdelningen.

För övrigt skrev Kjell Aghult om anställningsformer [link=https://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=104421]här[/link].

Propositionen från 1939 finns [link=https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majlis-proposition-nr-207_E030207/html]här[/link].

/Ola