Spåkulan del 1 - museibanorna i framtiden?/ Svar I (Järnvägs- och Museiföreningar)

av Granis, Wednesday, April 28, 2021, 19:18 (1055 dagar sedan) @ HP

Ja, det var inte lite du funderat över där. Typ allt. Och med ”….(om) Ante och Granis hakar på här, men hoppas på fler, särskilt från er som är aktiva och drivande i föreningarna” anar jag ett syftfel (typ) för åtminstone Ante får väl anses vara ”aktiv och drivande”, även om jag själv trappat ner något (?) i förhållande till säkerhetstjänst. Men jag är iallafall nyutnämnd styrelsesuppleant i ArbetSam (efter Åke P från ”gammeltågsbranschen”), så…. :-)

Nåväl. Jag har ju varit inne på detta förut. Och har väl egentligen inte mer att tillägga, men.. (då förstår man att det kommer rejält -även återupprepningar ;-) ).

Vad tror ni om museibanornas framtid, och vad hänger den på?

Detta är tiotusenkronorsfrågan (typ). Och den är -som jag sagt flera gånger tidigare- otroligt svår att svara på. Och f f a förutsäga kopplat till enskilda banor/ föreningar. Detta tack vare att verksamheterna drivs ideellt med hjärta och inte alltid lika mycket hjärna. D v s inget (typ) som säger ”nej det går inte”. Egentligen. Enskilda engagemang kan då vara direkt avgörande, men å andra sidan också ”åt andra hållet” om de upphör. Med små marginaler alltså.

På kommersiella villkor är det dessa som avgör och de är då lättare att förutsäga kopplade till ”marknaden”. Typ en idé om ett kilometerlång 1067 mm museibana mitt i skogen mellan Vislanda och Bolmen kommer aldrig att funka. Vem kan få fram resurser till fordon (få tag på från andra/ bygga nya) mm för att tillräckligt många vill betala för att åka med just dessa tåg ”för att de är så unika”? Vilket alla faktiskt inte fattar/ skulle fatta. Ideellt kan det teoretiskt bli möjligt, för en kortare tid iallafall. Tills Dom Aktiva skranglar ut. Eller skaffar sig kvinnor eller/ och fritidsbåtar :-P

Vad är receptet för en ”lyckad” museibaneverksamhet? Jag har naturligtvis tankar om detta, men vill gärna höra vad ni andra tycker?

En kombination av saker. Som då inte alltid är helt lätta. Det gäller ju att -även om verksamheten inte drivs kommersiellt- tilltala såväl Den Betalande Allmänheten (och inte bara de med MRO-kort) som potentiella ffa aktiva medlemmar. Och omgivningen i övrigt, inklusive berörda kommuner och antikvariska myndigheter (motsv). Och då finns ju alltid risken att ”ska man vara kompis med alla blir man kompis med ingen”.

Hur mycket påverkar en verksamhets ”musealt korrekta profil” viljan att vara aktiv där?

Kopplat till föregående. Detta är intressant i förhållande till nyrekryteringen, kanske av både aktiva och resenärer? Banorna/ föreningarna skapades ju en gång i tiden för att bevara minnet av gamla ITJ och smalspårsnätet i Knycklingebygden (typ), så dessa kategorier strömmade då till av dessa nostalgiska skäl, ofta kopplade till egna upplevelser. Såväl som anställd som resenär då. Nu finns (typ) inga kvar med dessa minnen, ”järnvägsintresserade” av idag har väl då ett mer allmänt (i bästa fall) nostalgiskt intresse varför de kan uppskatta det hyfsat driftsklara ångloket SJ E2 1167 mer än renoveringsobjektet ITJ 3.

Och resenärerna? Tja, ”..bara det är svart och ryker”. Dock ska dessa inte underskattas, och ett (levande) museum som en museibana ska vara är ju även en folkbildande institution. Så när resenären får reda på att ångloket kommer från Ingelboda- Töttinge Järnväg kan de reagera med ”..jamen min gammelfarmor bodde i Töttinge, då har hon kanske åkt just bakom detta lok” så blir det extra intressant. Såväl för fortsatt resande som för aktivt medlemsskap i ITJmf kanske? Och så har vi antikvariska myndigheter också. Förvisso är väl deras inflytande och plånböcker ganska begränsade i sammanhanget, men devalverar vi våra museala mål och ambitioner ökar vi inte deras intressen av att stödja verksamheten i varje fall. Ty dom ska inte underskattas. Kulturnämnden i Töttinge och länsmuséet i Knycklinge förstår kanske mer än man tror…


/ L G


Hela tråden: