(Det här ska bli intressant. Det är ju så jag brukar säga, men ska nu säga emot dig. Lite grann iallafall. Typ ;-))

Förvisso är det nog så. Men samtidigt är det då också fler saker som ska klaras av. Saker som inte alltid är så ”järnvägsanknutna”. Fastighetsunderhåll och trädgårdskötsel t ex. Och det är inte helt lätt att rekrytera de som vill (och inte bara måste) bland ”tågt*ntar”. Nu skiljer det sig nog bland banorna, vilken tradition man byggt upp s a s, och visst kan det också ligga nåt i att man därmed kan dra till sig ”andra grupper”, såna som inte är ”speciellt järnvägsintresserade”. Men det kan ju då bli en nackdel i sammanhanget. ”Jamen ska ni bygga ett nytt stickspår tvärs över rabatten jag brukar göra så fin”, typ.

Då skulle ”utfärdsföreningarna” kunna ha en fördel i o m att dessa mer kan fokusera på vad många (de flesta?) nämnda t*ntar ändå tycker är intressantast: Järnvägsfordonen, lok och vagnar. Men då gäller det att satsa på lokaler, verkstäder, fordonshallar och personallokaler. Det är där jag tror det ”historiskt sett” brustit mest för dessa föreningar. Även om en del bra saker hänt på de senasre åren (i Krylbo och Alvesta t ex).

Här har museibanorna det lite bättre genom att dessa helt enkelt varit tvungna att ordna sånt, och kanske inte varit fullt så bortskämda med att kunna komma över trafikdugliga vagnar och beredskapsånglok. Och fått ”starta mitt i skogen” där det inte fanns om inte nån så iallafall ”otillräcklig infrasktruktur”, stall och verkstäder, för dessa ändamål.

Vad gäller personal så är det ju på museibanorna så att blir man aktiv så vet man/ får man reda på redan från början att man åtminstone teoretiskt har möjlighet att ”gå så långt man vill”. Och kan, beroende på hur mycket tid man kan lägga ner. Och alltså bli lokförare eller tågbefälhavare/ ombordansvarig t ex. Men nog tror jag utfärdsföreningarna skulle kunna gjort mer här. Och inte bara söka folk som vill ”meka eller servera i restaurangvagnen”, typ.

Och är det inte så att de varit bortskämda även på personalområdet; man bedriver inte så intensiv trafik, utan sådan fokuserad på chartertåg pch ”jippon”. Och då blir det alltid lättast att använda sig av ”utbildat proffs”, och fram till nu iallafall har väl dessa räckt. Ffa om man beaktar att antalet ”trafikaktiva” föreningar minskat, av skäl vi redan berört. Men det finns väl också tecken på att f f a antalet tillgänlig lokpersonal minskar tack vare ålder och annat? Det borde ju då bli ett incitament att se över denna fråga?

För utfärdsföreningarna är ju ändå ”gammeltågsbranschens ambassadörer” genom att de på statens spåranläggningar kan visa upp dylika tåg om inte överallt så på flera och andra ställen än mauseibanorna, av uppenbara skäl? Problemen är väl -förutom ”de interna” med tillgång på personal och fordon- detta med tillstånd och nya signalsystem, men även om man (mer eller mindre) ger upp ånglok av tekniska och resursskäl och i stället kör bara med inhyrda (typ) Rc-lok. Det tror jag inte drar folk i tillräcklig omfattning, framförallt inte om man vill bedriva ”öppen trafik” och inte bara charter/ evenemang.

/ L G