Hej alla,

TAck HP för att du drog igång diskussioen.
Man behöver detta då och då.

Jag har läst med stort intresse alla kommentarer. Men varför inte börja från andra ändan. Alltså inte ställa sig frågan om hur många som kommer överleva, hur msvårt det är att få nya aktiva, om byråkrati som kväver verksamheten mm.
Jag bryr mig just nu inte om att dela upp det i museibanor och järnvägshistoriska föreningar som trafikerar annan infrastruktur som Inlandsbanan och Trafikverket.

Istället skulle jag vilja fråga:

1) Finns det en formulerad målsättning inskriven i föreninens/orgganisations stadgar och hur är den då utformad? Rent allmänt "förening som ska köra hsitoriska tåg" eller mer detaljerad som att bevara forson från Bergslagens normalspårsnät?

2) Hur många av de aktiva är medvetna om att det finns en målsättning i stadagrna (för det finns det väl???) och om man egentligen anser sig kunna bidra till dessa?

3) Hur många är medvetna om formuleringen men tar den inte så mycket på allvar utan är med för "att det är kul" exempelvis jobba med spårarbete på en smalspårsmuseijärnväg eller köra/elda ånglok mellan Mjölby och Hallsberg och egentligen inte bry sig om det finns passagerare i tåget eller om man efterfrölajnde vagnar är träkorgsvagnar med teakpanel eller stålvagnar från 1960-talet.

4) Har alla nuvarande föreningar satt sig ner (före pandemin) och haft en seriös diskussion kring "vad vill vi egentligen med vår verksamhet?". Visst, man hade kanske en vission när man grundades för 50-, 40 eller 20 år sedan men är den kvar och finns det skäl att ändra på den?

Jag tror att museibanorna har slitat hårdare med dessa frågeställningar genom åren och säkert en hel del "utflyktsföreningar" också. Men det räcker inte längre med att " vi vill ha kul och vi hoppas då att våra passagerare tycker det är kul".

En förutsättning att en ideell järnvägsförening ska fungera är att de aktiva medlemmarna har kul (allt som oftast i alla fall). Sedan finns det alltid hisotriska idealister (eller rent av fundamentalister) eller de som ser sitt engagemang som ett kall. Men en föreningsledning måste se till att de aktiva är motiverade och stimulerade - lika mycket som man måste se till att kundekretsen, dvs resenärer och passagerare har roligt med sin resa. Därför - (och nu hoppas jag inte Micke Carlsson missförstår mig igen) har en järnvägshistorisk förening och museeibana två sorters kunder. dels besökarna, dels de som är aktiva . Ledningen måste tillfredställa båda grupperingarna för att verksamheten ska gå framåt och utecklas.

Min hemmaförening ULJ har ett fördjupat samarbete med Uppsala Kommun som verkligen stöttar oss. Men stöttar de för att vi bevarar en historisk bit av Roslagsbanan? Eller för att vi renoverar ånglok i minst 15 år tid innan de blir klara? Eller för att vi anstränger oss att få historiskt intressanta signalanläggningar utemd banan?

Nej - ingetdera.
Uppsala Kommun stöttar oss för att vi är en betydande del av Uppsalas upplevelseturism. Vi får lokalbefolkeningen att resa med oss och vi lokar turister från Sverige och utlandet. Vi bidrar till en ökad omsättning av turistnäringen. Går det bra för ULJ/Lennakatten går det bra för Uppsalas turistnäring. Sedan uttrycker man från kommunens sida ändå en beundran för det historiska tänket, för alla mantimmar som läggs ner på detaljer för att återskapa en Roslagsbana från förr. Men det är inte deras bevekelsegrund.

Gissningsvuis har Gotlands Kommun en likandne inställning när de backat upp GHJ under så många år.

Men ändå är det viktigt att den aktive får bryta fram den rätta godsvagnskulören, bygga den gammeldags vägskyddsanläggningen eller tillverka nya "svanhalsar" till ångloket DFBJ 2s tryckluftstangar (istället för de som satt infällda i bufferplankan), återskapa stinsträdgården på en av museibanans mellanstationer. Om de inte fick känna en tillfredställelse med sin historiska patos skulle verksamheten snabbt dö ut. I alla fall på en museibana.
Jag har svårare att greppa vad som är drivkraften i de 1435-föreningar som inte har egen museibana. Berätta gärna!