….Det jag "hör" när jag läser det du skriver fick mig att se en grupp människor där man ger prioritet till deras utlopp men där det är underordnat vad de egentligen åstadkommer. Så länge de lyckas åstadkomma något "bra" tillsammans så rullar det på…

Det det handlar om här är att alla ändå ser helheten =museibanan. Och inte bara ”loket (vilket som) jag jobbar med”, blomsterrabatten eller stickspåret i Knäckebröhult som är oerhört viktigt att bygga. Detta sker genom genomarbetade internadministrativa rutiner och beslutsprocesser där alla direkt eller indirekt -via gruppen/ avdelningen el dyl- får säga sitt. Men sen accepterar man besluten.

Där är nog ULJ´s styrka. Den långa banan och den därmed utspridda verksamheten gör att den ”kulturen” växt sig stark av naturliga skäl, liksom. Likaså att den ligger ”i centrala bygder” med mycket folk i =stor rekryteringspotential av aktiva medlemmar, vilka sen kan välja att ”åka hem efter jobbet” (till familjen exempelvis) eller också bli kvar med ”utökad social samvaro” i Faringe eller i Almunge. Och där man både jobbar och umgås i lite olika konstellationer på olika ställen men ändå drar åt samma håll och ser helheten.

Sånt kan vara svårare i ”mer koncentrerade verksamheter” som en liten (typ) museibana ”ute i skogen” eller i utfärdsförenings lokstall. Där sitter alla alltid vid samma fikabord och förväntas veta -och göra?- allt. Och det blir (minst) ”a weekend or nothing” när man ska göra det.

/ L G