Kanske vi har svaret på en av skillnaderna mellan museibana och trafikförening här, varför olika människor söker sig till olika slags verksamheter. Jag kom bara på hemska saker att säga trots att jag innerst inne förstår tanken och det goda i ert upplägg. Det jag "hör" när jag läser det du skriver fick mig att se en grupp människor där man ger prioritet till deras utlopp men där det är underordnat vad de egentligen åstadkommer. Så länge de lyckas åstadkomma något "bra" tillsammans så rullar det på, men "ingen" kan styra vart det tar vägen. För mig betyder det att 50 års arbete kan vara borta imorgon om dessa autonoma grupper slutar kugga i varandra. Det kanske inte är något ni ser som en risk, men jag tycker mig ha sett sådant hända. Det är inte omvärldskraven som får trafikföreningar att falla, det är deras kapacitet att leva upp till minsta nödvändiga nivå när dessa "fall" sker som gör att de blir dysfunktionella och tappar sin förmåga.

Själv är jag mycket mer orolig för att medlemmarna ska tappa lusten att göra något alls för föreningen än att de gör saker som inte kuggar i varandra. Men visst handlar en förenings fortsatta existens om att tillsammans hitta balansen mellan att "var och en får göra det hen tycker är kul" och att "dra åt samma håll". Det halvautonoma konceptet har trots allt fått ett hyggligt antal föreningar att överleva och utvecklas under ett halvsekel. (Det är längre tid än många av de riktiga järnvägar som styrdes av aktieägare och en "allsmäktig" ledning, t ex har ÖSlJ gått om alla sina förebilder i livslängd.)

Den förening som jag var aktiv i splittrades genom att några missnöjda bröt sig ur och jag tyckte det var mycket tråkigt och en försvagning. En äldre aktiv medlem med stor erfarenhet av föreningsliv inom och utom spårbranschen menade att det tvärtom var bra: i alla föreningar blir det några som inte trivs ihop med varsin föreningar kan vi behålla båda i "branschen" och får totalt sett fler arbetstimmar uträttade för bevarandet av museala fordon. Det gav mig verkligen något att tänka på. Om man dessutom kan behålla de olika "kotterierna" inom samma förening så kan man ändå få bitarna att kugga i varandra någorlunda. Huruvida det finns såna kotterier och konflikter inom just ULJ vet jag inte men den decentraliserade organisationen skapar i varje fall utrymmet för att hantera det, utan att det ens märks.

"Men tänk om inte alla delar exakt samma vision! Vad händer då? Då slösas ju arbete i onödan! " Det tänkesättet bygger på att resurserna (arbetstimmar och pengar) är ett nollsummespel, och det ser jag som ett stort feltänk. Antag t ex att Pelle håller på att renovera en rälsbuss, han styr sitt arbete till stor del efter eget huvud, läser på vad som behöver göras , tar hjälp av kunniga och intresserade medlemmar: tillfälligt för svåra moment eller löpande med adepter som efterhand läs sig mer och växer. Pelles engagemang är också en superkraft att få andra att bidra med pengar. Så småningom finns det en prydlig och användbar rälsbuss, som kan användas i trafiken.

Antag istället att "ledningen" fastställt en affärsplan och en målpolicy som säger att det är ånglok vi ska satsa på: "Pelle, du ska skrapa rost på ångloket under Kalles ledning". Vad händer då: Pelle lägger lika många timmar på att skrapa ångloket som inte intresserar honom under Kalles ledning (fast han tycker att kalle är lie dryg) - eller Pelle köper en veteranbil och pysslar hemma i sitt garage efter eget huvud? Du kan nog ana vad jag tror.

Naturligtvis funkar inte en förening och en järnväg om vissa saker inte alls blir gjorda, t ex järnvägen är komplett med ånglok, personvagnar, stationshus, vattentagning, verkstäder och vagnhallar men alla slipers har ruttnat bort. Vad som dock visat sig under detta halvsekel är att i sådan lägen har det ändå löst sig - de allra flesta medlemmar känner att om vi inte löser det här så är allt mitt slit med rälsbussen/ångloket/stationshuset/verkstan bortkastat - alltså ställer man upp för laget och lägger en del av sin fritid, på slipers istället för på rälsbussen/ ....

Väldigt ofta blir det också så att någon tar den roll som saknas och lär sig det området - och får chansen att styra den delen av verksamheten efter eget huvud och på eget ansvar vilket är väldigt inspirerande för de flesta människor och får de att lägga mycket mer tid och engagemang än annars.