Några funderingar om de två senaste inläggen:
Givetvis ska man alltid använda de beteckningar som föreskrifterna anger i säkerhetsbetonade sammanhang. Det ska alltså heta slutsignal; inget annat. Men när det gäller ett tågs bakände kan jag förstå att man då och då talar om aktern. Det är inte så konstigt att man i ett företag med över 60000 anställda (som SJ hade på 50- och 60-talet) fick diverse "hemmagjorda" uttryck, som kunde vara ganska praktiska. Vad sägs till exempel om ordet "palt", som åtminstone i Norrbotten förr användes för "handsignallykta", som är långt och ganska krångligt.
Inom gamla SJ banavdelning var man ganska noga med att använda standardiserade ord och böjningsformer. Det skulle exempelvis heta "räl - räler" medan "räls" användes som ett slags genitivform, t ex "rälsspik". Ett annat exempel är "sliper - sliprar" medan "slipers" bara används i samma genitiv som räls. Aldrig skenor och syllar (som man ofta ser i detta forum)!!!
Och huvvaligen för "pantografer". Bland lokförare har man tidigare hört att strömavtagare bara kallats "bygel", som ju egentligen bara är den fästkonstruktion för kolskenan som glider mot kontaktledningen.
Sven B

****
"Palt" sa man troligen i hela landet. Alla yrken har troligen interna slanguttryck.
Om någon säger att "batteriet dåligt i palten", så är det väl okej, men i ett säkerhetssamtal bör man använda rätt uttryck, för att man ska veta att båda talar samma språk, och inte missförstår varandra.