Det känns fortfarande som det blir ett tungt jobb för de (oss?) som ska rädda WFJ, jag tvekade et tag på om det var lönt att lägga ner arbete en helg eller två, bortkastat arbete. Man måste vända en opinion som kämpat i medvind i (minst) 10 år och nu vunnit på teknisk knock-out efter träget och välplanerat(?) arbete.

Men samtidigt, "det är inte över förrän den feta tanten sjunger" som Ante sa! Kanske det mest effektiva och iögonfallande vore att visa engagemang och intresse för även en till synes dödsdömd verksamhet? Kanske bevekar man några boende i Vadstena och det går att göra en namninsamling om bevarandet av "kulturhistoria" som råkar vara yngre än 200 år... (För det måste väl vara kärnfrågan på något vis?) Det finns nu intressenter utanför järnvägen på gång, kanske de kan mobilisera nya styrkor och infallsvinklar till detta? Är det något som kan vända opinionen så är det nog detta, här bör det brännas krut!

Det absolut häftigaste vore väl om någon av de till WFJ positivt inställda tjänstemännen, politikerna eller någon av ortens "starke män" kunde hjälpa till en arbetsdag (under massmedias synande blickar). Läge för intensiv lobbyverksamhet från WFJ på lämpliga potentater? (Kanske järnvägen är för kontroversiell för det i Vadstena?)
Varför som sagt inte sälja in konceptet till en dokumentärfilm om "rädda järnvägen", oavsett utgång så känns det som en typiskt svensk dokumentär i svrt/vitt med många personporträtt... Nåväl, "Pukor och trupeter" är det nog som gäller, funkade väl i Jericho om jag minns rätt...

I sista änden, jag kommer åka på arbetshelgen eller helgerna så långt det passar i mitt schema. Jag hör hellre till de som om några år sitter och minns mina valkar och säger att "Jag försökte i alla fall!" än att jag blir en som kan titta på mitt nötta tangentbord och säga "Vad var det jag sa..."

Hälsar,
Anders Ö - som tycker det är roligare att vara positiv...